Tjejjogga del 2

Snörar på mig skorna och går till slingan. Ipod i handen. Musiken överröstar itchen. Det är sumpigt underlag. Får grus i ena skon hela tiden. Skvätter regnvatten på baksidan av vaderna eftersom jag vikt upp springtightsen. Luften är kvav. Andas och tänker på det Mr Pilot alltid tjatade om när vi sprang andas alltid på samma fot, låt luften komma ner i lungorna ordentligt, fan fokusera.

Det går inte bra idag och på vägen hem viker jag av och tar en väg minsta lillebror rekommenderat. En terrängstig mitt i skogen. Rötter, stenigt och man hade behövt en maschete. Låt luften sjunka ner, den fastnar ju här på dig nu brukade han säga, Piloten, och peka på min bröstkorg innan han ökade tempot igen så jag såg hans rygg framför mig, lagom för att få mig att öka, men inte så fort att jag skulle ge upp. Hold the line. Men nu är jag ensam, med mina bröstandetag och trötta ben. Ökar tempot. Det är så långt från blont hår i vinden och lätta steg man kan komma nu, det är forcera och pressa ut det sista där jag till sist struntar i att skorna blir råskitiga och att det plaskar om fötterna och att det fastnar löv och barr i håret när jag duckar under grenarna.

Låt luften komma ner, inga halva andetag.