Det där om att åka hem och åka bort

På E4 på väg mot Stockholm. Det är nästan mörkt. Billyktorna blänker röda framför oss. Killen i sätet på andra sidan gången har hål i sin strumpa och har somnat med öppen mun. Tänker att det blev augusti fort. Och när vi rundar en kurva blir jag överkörd av känslotåget. Plötsligt tjock i halsen, och kan inte ens skylla på hypokondriförkylningen, det är en gråtklump. En solklar. Vafan.

Stockholm, det är du och jag igen. Och alla människor runt omkring, som jag älskar dig för det. Alltid någon vaken, och aldrig helt mörkt. Men sen är det den där ledsna betongen, de mörka gångarna och de där livlösa minerna som slaskar mig till marken som en blöt handuk varje gång. Och jag filar på mitt filter. Låter dig inte nå mig. Aldrig helt.

Jag älskar dig och jag hatar dig. Du är min janus.