lördag, juli 29

Med samma gröna ögon..

Står på jobbet och i ögonvrån. En av dem. Som jag hållit så nära att han lämnat ett avtryck på min person. Flera år sedan jag såg honom. Synapsblixt. Och hjärnan rotar fram arkiv x.

När jag träffade honom första gången. Jag var 19. Han hade gröna ögon. Och jag föll som man faller när man är bara 19. Han var det vackraste jag någonsin sett. Och han sa att bara få ha dig här i min lägenhet, du förstår inte. Och det gjorde jag nog inte.

Kan plötsligt se honom sitta i soffan med den bruna håret som faller fram i pannan när han rullar dagens första cigg. Eller stå i köket och säga att om du inte har ätit, så tycker jag att nu är en bra tidpunkt att göra det. Och hur han på skoj klappade på min MC-hjälm en extra gång när jag hoppat upp bakom honom och sen hjälpte mig att fästa hakbandet ordentligt.

Och nu står vi där och undviker varandras blickar. Han med sambo och två barn. Men till slut är det som att vi båda två tar sats. De där gröna ögonen igen. Och sju år är ingenting.

Och sju år är allt.

Och vi ler. Och jag vet att han hade rätt när han gav mig en knuff åt rätt håll och sa att det finns ingenting här för dig, lilla gumman, du ska inte vara kvar här, det ska jag.

2 kommentarer:

ajja sa...

Oj.. Fint skrivet. Shit. En såndär verkar alla ha. Dom är besvärliga..

S sa...

Tack, söta Ajja. :) Han var så länge sedan att han nästan inte känns verklig.

Men bara nästan.

 
Where The Heck Are You?