Allt ljus på vadå?

Klockan ringer 07.50. För mig är det nästan natt, eftersom jag återigen kollat på reprisen av Cityaktuten mellan 01 och 02. Men jag dunsar ur sängen. Mitt karateknä [som blev lite tjurigt efter karateträningen] knakar. Klär på mig snabbare än superman. Inser att jag kommer missa tvättiden kl 12. Slänger ner en banan och ett äpple. Ser att det är solsken ute, blir solsken på vägen ner i trappan. Hinner precis till rättegången som börjar klockan nio. Vi ska se och lära, eftersom vi själva ska leka rättegång de följande veckorna.

Den tilltalade är en 17-årig [får jag skriva snorunge?] som sitter och gungar på stolen. Sen avbryter han åklagaren tills rättens ordförande ryter att NU PRATAR INTE DU, NU PRATAR ÅKLAGAREN! så vi nästan trillar av stolarna vi sitter på, men den tilltalade rättar bara till sitt hårband och börjar hissa sin stol upp och ner samtidigt som han hånler mot målsäganden. Sen när målsägandebiträdet ställer sina frågor till den tilltalade ler han igen och säger du får tro vadfan du vill om det.

Målsägandebiträdet [en äldre välklädd advokat] stämplar till honom med du behöver inte svära åt mig. Då blir han tyst en stund, men sen fortsätter cirkusen framme på försvararsidan. Stolen hissas upp och ner, han avbryter både åklagaren och vittnena. S väser till mig att om jag var försvarare skulle jag tagit honom i örat. Den tilltalades föräldrar bara sitter där och tittar på, de har förlorat slaget om honom sedan länge.

Kanske är irriterande fel känsla, mer så jävla sorgligt att jag får en klump i bröstet. Och någonstans tror jag som målsägandebiträdet säger till oss i pausen att det finns en kärna där bakom den dryga skrikiga fasaden.

En ung man, som saknar så mycket.