Afghanistan fortsättning följer..

På DNs framsida idag:
Attacker hölls hemliga. Svenska soldater i Afghanistan utsatta för fler allvarliga händelser.

Tittar på bilderna på DNs hemsida och hoppas för varje blipp att jag ska få se lillebror på en av dem. Unga svenska soldater med stora skägg. Bilder tagna mot den ljusa marken, en hand på ett vapen. Jeepar i ökenterräng.

Jag förstod redan när lillebror kom hem från Kosovo vad det är som gör det möjligt. Det är gemenskapen. Det är den totala tilltron till de du jobbar med. Det är vetskapen om att de upplevt samma saker. Att det finns någon som förstår.

Och skrattet.

Fick se en video från Liberiamissionen. Och där kör de fast en stridsvagn ute i djungeln och löser det snabbt, professionellt och effektivt, men skrattet är det jag minns bäst. En självklar del för att hantera situationen.