Speak up

Då har jag sett vinterns snackis. Brokeback Mountain. Den var vacker. De var vackra. Miljön var vacker. Fotot var vackert.

Och sensmoralen. Vi har inte obegränsat med tid. Så står du i valet mellan två vägar och den ena pekar mot fuckupville - ta den andra.

Nu.

Jag tror inte ens att man behöver provåka lite på vägen mot fuckupville. Ändå är det det vi verkar göra en stor del av tiden. Testkör livet lite. Som om tiden var obegränsad.

När vi istället borde inse att vissa saker gör sig mycket bättre som sagda än som förvarade bakom revbenen. Alla har vi samma mardröm, att något ska hända som gör att de de där orden vi formulerat om och om igen inom oss, inte har någon betydelse.

Att det plötsligt är för sent. Ändå håller vi tyst och hoppas att det kommer ett bättre tillfälle.

Det gör det nog sällan.