Lillebror

Sitter och läser om exklusivitetsprincipen när RATAAAAATAAAAAA! Håller på att skvätta ut kaffet, men lyckas vispa kvar det. Sen hör jag det. Stridsvagnsljudet. Det där brummandet mot asfalten.

Och plötsligt är jag ute i Kungsängen i tankarna. Där han visade upp sin vagn innan han åkte ner till Kosovo för första gången, måste varit 2000. Att jag tänkte att han såg så liten ut, trots militärkläder och kängor. De visade kravallsituationer och jag ville helst av allt springa ner på planen och säga att nej, det ser inte säkert nog ut, du får inte åka. Men stod kvar och tittade och kunde sen inte hålla tillbaka tårarna på bussen in till stan och S försöker trösta och säga att han kommer snart tillbaka. Men för mig var det en evighet och omöjligt.

Och när han kom hem var han vuxna ögon och vi hade som genom magic bytt plats. Jag var inte storasyster längre. Han var den vuxna av oss, på sätt som jag aldrig kommer bli. Med kloka ögon och perspektiv.

Sen blev det Kosovo igen och sen Liberia två svängar och nu är han i Afghanistan. Och när jag hör stidsvagnsljudet så tänker jag på honom. Och han känns lite närmare.

Och jag saknar lite mindre.