Den lille hypokondrikern

Jag har något av en liten hypokondriker i mig, som ibland slipper lös. Tror den lille hypokondrikern skapades någonstans när jag var runt 7-8 år och satt i mammas arbetsrum och tittade i läkarböckerna. Det fanns ju hur många sjukdomar som helst.

-Mamma, jag kanske har...eller kanske...?
Svaret var ofta:
-Det är en sjukdom barn inte kan ha.

Då fortsatte jag min forskning. Och sen en dag var jag ju inte barn längre, så då öppnades möjligheten upp för att ha både det ena och det andra.
-Jag kanske har MS?
-Sandra, du har inte riktigt symptomen.

Nu var det länge sedan den lille hypokondrikern trummade på stora trumman, istället används de små cymbalerna lite sparsamt. Så istället för att fundera över Cancer och Parkinson, funderar jag över om jag inte har lite feber. Så även igår när jag var och åt middag med mitt ex.

-Jag har känt mig lite hängig.
-Det är ju inget ovanligt..
-Men på riktigt alltså. Typ feber.
-Nope, du är inte varm.
-Jo, det är jag.
-Nej.

Men idag vaknar jag och känner mig som ett stekt ägg. Den lille hypokondrikern var inte framme den här gången alltså.