Murphy tar poäng

Hade för en gångs skull planerat lite, men självklart ska Murphy dra igång motvindsfläkten då. Börjar med att jag lite sådär på rutin försover mig en halvtimme, men eftersom jag är en rutinerad försovare vet jag att om man äter frukost samtidigt som man packar så tar man in tid. Blåser håret samtidigt som man skriver ut föreläsningsanteckningar. Och packar genom att pressa och inte pussla.

Sen när jag kommer till Linköping med min packning som bestod av tre väskor och marsvinen i en liten åkbur förklarar SJ att "X200 mot Stockholm beräknas vara 45 minuter sent". Där ryker mina fikor, surar lite och smsar förklaringssms. Till att börja med några till juristbabens gamla nummer, innan jag inser att jag skickat till fucking fel nummer. SJ trissar upp glädjen in vänthallen genom att säga att "det är ett lokfel, så förseningen beräknas istället bli 70 minuter".

Sen tågdags. Lyckas till sist bli av med de stora väskorna och får sen klänga förbi en mamma som sitter i stolen bredvid gången med en tvååring i famnen. Ingen plats att ställa marsvinen, får ha dem framför mitt säte. Supercomfy. Med böjda ben och väskan i knät. Tvååringen inleder med att hosta rejält åt mitt håll. Den gulliga familjen består av mamma, pappa, tre kids och en hund. Sen kommer ljudet som inte får komma. Det sköna är att mamman liksom ska busstudsa honom lite och då Bluuuuääärk.

Alltså, busstudsa inte ditt åksjuka barn. Memo to self.

Det positiva var att
a) Jag helt glömde bort att jag var hungrig.
b) Att han vänt bort ansiktet, så effekten blev från mig.