Lilla Essingen

Promenerar över till Söder från Kungsholmen. Högst uppe på bron rycker vinden i halsduken och ögonen tåras. Stannar och ser ner på Lilla Essingen.

Vi har en lite speciell relation. Har aldrig mått så bra som när jag bodde där, men heller inte så dåligt som när jag bodde där.

Med mackstället vid bron där ägaren alltid la ner godisklubbor tillsammans med våra mackor och blinkade åt oss. När vi gjorde pannkakor trots att fläkten inte funkade och spred ut ett rökmoln genom fönstret. Hur jag sprang och sladdade ner runt kröken vid Hulvéns livs varje morgon för att hinna med Ettan som kom tuffande uppför backen.

Hur jag brukade öppna fönstret ovanför sängen trots att det blev svinkallt i rummet, bara för att få känna Stockholm. Hur han lät mig hållas och bara la ett täcke över mina axlar och gick upp och rökte en cigarett i det andra fönstret. Att höra nyckeln vridas om i låset klockan tre på natten när han var tillbaka från England efter vad som kändes som en evighet varje gång och känna hur han strök mig över kinden innan han la sig.

Men det var inte vi. Och det är inte vi.

Känslan är inte ledsenhet idag när jag tittar ner på ön, känslan är värme. Bara.