De sju små grisarna

Redan när jag var liten fanns den där; den rena kärleken. Till grisar. Och då i synnerhet till tjocka rultiga små hängbuksvin. När de andra barnen rusade iväg för att klappa getterna, efter att han mutat dem med pellets, klafsade jag bort till geggamojjahörnan av hagen, för där höll de till. Mina älsklingar. Leriga låg de där och lät mig klappa deras stubbiga grishuvuden. Mina föräldrar försökte:

-Titta så söta de är, de små killingarna. Kom och klappa dem.
-Nej.

Kanske var jag bara lat och orkade inte jaga de fjolliga getterna.