Mera mossa.

Kliver på tunnelbanan vid St Eriksplan och väljer att stå som vanligt. På ett säte står en jättestor bag och bredvid bagen sitter ägaren i full färd med att dra loss skinn från ena foten. Hans strumpa ligger på golvet tillsammans med skon. Vi stannar vid Odenplan och en dam trippar in genom dörrarna och svänger runt glasväggen och sätter sig snett mittemot mannen med fötterna. Han fortsätter obekymrat att skrapa bort smuts och dra loss skinn. Jag ser förvåningen i hennes ansikte, men hur hon av artighet inte kan resa sig upp och byta plats. När vi stannar vid Rådmansgatan flyger hon upp från sätet och går en bit bort i vagnen och sätter sig på behörigt avstånd från mannen. I rulltrappan på väg upp från tunnelbanan passerar jag Lokas reklamskyltar. En flaska som står på mossa. Det finns väldigt lite mossa i Stockholm. Väldigt lite skog. Väldigt få träd. Nästa helg åker jag hem och fyller på med skog och hav.

Att begravas med fötterna mot havet.

I kyrkan koncentrerar jag mig på stearinljusens lågor samtidigt som jag försiktigt andas in och andas ut. Som för att kontrollera att andningen fungerar. Försiktigt flyttar jag blicken till kistan. Den är täckt av röda och vita blommor. Favoritblommorna. Prästen pratar om livet och döden och att vi människor är som gräset. Jag hör honom, men i tankarna är jag någon annanstans. Jag kan se dig, morfar. Vid den stora lönnen. Solbränd med snälla ögon. Åtta män klädda i svarta rockar och höga hattar lyfter upp kistan och bär den mot porten. Kyrkklockan ringer. Bredvid kyrkogården ligger ett dagis. Jag flyttar blicken från de svartklädda männens ryggar till små figurer som åker stjärtlapp i pulkabacken. Klädda i bävernylon från topp till tå. I full fräs försvinner en av dem bakom en snöhög. Ett högt glädetjut under de snötyngda grenarna. Jag tänker att du skulle tyckt om det, morfar.