Det svinkalla Köpenhamn.

Långweekend.

I Köpenhamn. Flyger alldeles för tidigt imorgon. Och självklart har jag inte packat. Skit också.

Ja, det var jag som önskade tältrummet.

Helgen kan bli intressant. Vad tror ni om hotellet och det önskade rummet?

Vassego, små baciller.

Blev övertalad att ge bacillerna ett glas whisky igår.

Tror ni att jag är bättre idag?

Enough.

Imorgon är det två veckor sedan jag blev sjuk och var i feber- och ontihalsenkoma i flera dagar. Sen körde jag på fake it til you make it för en vecka sedan och drog igång med jobbet. Men nu har jag så jävla ont i halsen igen. Så imorgon är det jag som ringer till husläkaren. Kanske är jag bara kraftigt allergisk mot mitt jobb just nu.

Enkelt är bra.

Vaknar utan väckarklocka kl 09.30. Äter tv-frukost. Ser reprisen av Let´s Dance. Pratar med T i telefon. Bestämmer upp en brunchtid. Brunchen blir treochenhalv timme lång. På hemvägen köper jag tulpaner. Rosa. Sen bädda, diska, tvätta, plocka undan, dammsuga, städa kylskåpet och torka golvet. Allt i någon form av harmoni. Så jävla märkligt. Det är inte alls likt mig.

Bring it on, mr Transit.

Söndagsfrukost, tv och läsa bloggar. Och då får jag se att Martin skrivit att jag jämfört med hans morgonfrilla inte längre har något att komma med. Väntar nu med spänning på bildbeviset. Jag trodde inte att det blev värre än så här.

Scones.

Det är mycket mer spännande att vänta på resultatet när någon plockat bort decilitermåttet från måttsatsen och jag utan att märka något använt enochenhalvdecilitermåttet.

När får man gå upp och be dem dra åt helvete?

Samma diskussion varje kväll den här veckan om elefantparet:
-Jag klarar inte av deras klampande.
-Så farligt är det inte..
-Jo, det är det. De kan ju inte fatta hur mycket det låter.
-Men du...
-Jag hatar det.
-Äsch, jag tycker det är lite mysigt nästan. Särskilt nu till helgen om jag skulle känna mig lite ensam när du är borta.

Men nu. En flock elefanter på speed. Det ekar i lägenheten.

Och det är inte mysigt.

Uppe vid ytan.

Idag gick vi från jobbet innan fem.

Home alone.

Tills på söndag. Så nu kan jag göra som jag vill. Så vad tycker ni, ska jag hasa in min gigantiska manchesterfåtölj i tvrummet? Jag tror inte den trivs ute i hallen.

Lilla Moët.

Bah, det visste jag ju. Såklart.

Anstränger mig för att vara en bra flickvän och:
-Hoppas ni får jättekul i Sälen i helgen!
-Mmm...tack. Vi ska till Åre.

Judge Judy.

Om en halvtimme är det dags. Är redan stel som en salt pinne.

Time for Kenny.

Efter en frukost bestående av gröt, hostmedicin, nässpray och alvedon är jag redo för en jobbdag. Bestämmer mig för dunjackan som får mig att se ut som Kenny i South Park. Ska gå till jobbet och inser när jag låser ytterdörren att det är kallt. Redan i trapphuset. Ute är det polarvindar och promenaden till jobbet tar dubbelt så lång tid som den brukar. Inleder starkt med att lägga ett beslut jag skrivit i pappersåtervinnigen och sen leta efter det i fem minuter. Det får mig att vakna till på ett käckt sätt.

This is it, this is the shit.

Rethosta. Dricker vatten. När andra på kvällen har trinda får som ska hoppas hit eller dit i tankarna har jag akter. Akter i en enda röra. Akter som jag bara haft på mitt arbetsrum några sekunder innan jag kunnat lämna ut dem och andra som försvunnit ut och därefter kommit tillbaka gång på gång. Och när jag lägger huvudet på kudden rasar de över mig. Avskriv. Återkallas. Stäm och kalla. Anstånd. Förordna. Vissa minns jag knappt, måste ju sett flera hundra under hösten. Ibland minns jag ett namn eller en åtgärd. Och jag går upp och dricker hostmedicin. Den står på bänken i köket och jag häller upp på en matsked och huset på andra sidan innergården är mörkt. Alla fönster. Och det hänger en skjorta i ett av träden. Jag sätter händerna mot fönsterbrädet och låter Stockholm försvinna genom att titta upp mot himlen. Stockholm är hålla balansen. Och jag är min senaste prestation. Och just därför måste jag vara frisk till imorgon, för på onsdag är det dags att ta ett kliv till. Jag ska på allvar få prova mina vingar. Och jag ska klara det. Det borde vara som klippt och skuret för mig. Bara jag blir frisk. Sirapshjärna funkar inte. Att jag har hot flashes som en pensionär funkar inte heller. Halsflussjävel. Jag lutar pannan mot fönstret. This is it, this is the shit, som Mr Pilot skulle sagt. Det här är det du har att jobba med. Efter en överdosering hostmedicin är jag tillbaka i sängen med mina akter och lyckas somna. Och idag mår jag lite lite bättre.

Frukost nummer två serveras.

Maybe baby.

-Du är den enda tjej jag vet som har en clownnäsa bland sina smycken.

Vad ska jag göra nu när jag läst alla tidningar?

Värdelöst med all tid jag får att surfa.

Vad snygga. Me want!

The Biatch.

Gör lite egen research på vårdguiden och kan det vara halsfluss kanske?

Det gör ont att svälja - Check!
Du får feber - Check!
Allmän sjukdomskänsla - Check!
Halsmandlarna svullna och ömma - Check!
Hosta och snuva tydder på att man smittats av virus - Check!
Går min omgivning på nerverna - Check!
Går mig själv på nerverna - Check!

Tydligen hjälper inte antibiotika mot virus, men brukar läka inom en vecka utan behandling. Slutsats; frisk inom en vecka alltså. Lucky me. Jag som tänkte vara frisk imorgon.

Anamnes.

Helhetstillståndet är nog lite bättre, fast det känns sämre. Jag har ont i halsen. Känns som jag försäker svälja en hel kaktus när jag tar en klunk nyponsoppa. Efter SR Jämtland-gubben somnar jag om och sover i tre timmar. Sen alvedon, hostmedicin och strepsils och värmer en matlåda som jag hittar i frysen innan min febervirriga hjärna inser vad jag håller på med och jag skickar ett nödsms: -Är spaghetti och köttfärssåsen i frysen vegetarisk? Det var den. Hallelujah. Sen hittar jag länken till Perez Hilton hos Ajja, knåpar ihop ännu en kalender - inte till mig den här gången och surfar på Odd Molly innan jag somnar om igen. Mitt liv som koala.

Argh.

Vaknar av telefonen. Dolt nummer. Tänker att det är från jobbet.
-...harkel...
-Jahejsan, jag heter......jag ringer från Sveriges Radio Jämtland...
-Va?
-Du har säkert fått ett sms från Christina?
-Va?
Här börjar jag tänka att jag gjort något fel på jobbet och min febermosiga hjärna kämpar för att trassla ut situationen och han pratar vidare.
-Ja,...om miljö...
-Du måste ringt fel.
-Nej, ni håller ju på att bygga ett sånt där miljöhus och vi ska...
-Nej, det gör vi inte.
-Va? Gör ni inte?
-Nej. Det gör vi inte.

Ni vet min vanliga morgonfrilla, nu är den crazy på riktigt.

Somnar om igen och vaknar kl 17 av telefonen. Svarar med min nya röst som låter som en blandning mellan en röstsvag kråka och en viskning att jag vill ha glass och frukt. Somnar om och vaknar av tulpanprassel. Den här gången är de gula. Och av en snäll röst. Blir itvingad två alvedon och sen är det feberkontroll och du har inte mycket feber, konstigt att du är så varm och sen får jag en kall handduk på pannan. Ett vindruvsberg senare sitter jag upp i sängen och snart är det en gammal repris av Vänner och pannkakor till det. Frågan är hur jag ska orka gå ut till tv-soffan.

Fyra timmar senare.

Har sovit och drömt feberdrömmar. Vaknar av att jag får en leverans Strepsils, hostmedicin och Esbiritox levererade till sängbordet. Märkligt hur mycket sämre jag blivit på några timmar. Nu känner jag mig som 180 år och min röst är borta och jag är en bastu. Festligt.

Fel svar.

Vaknar innan väckarklockan ringer, bara det är ett dåligt tecken. Att jag känner mig som 108 år gammal är en annan sak. Varm som en kamin. Hostig. Försöker snabbt övertyga mig själv om att det är inget alls. Självklart kan jag jobba, jag har ju saker jag måste fixa. Resten av kroppen är inte lika övertygad.
-Jag borde gå till jobbet, visst?
-Det tror jag inte.
-Men jag vill ju inte missa jada och jada och blada.
-Nej, men är man sjuk så är man.
-Men jag är nog inte sjuk.
-...
-Du skulle ju gått till jobbet om du var som jag eller hur!
-Nej.
Argh. Fan. Så nu ligger jag här nerbäddad i sängen och känner mig utanför.

Ont i halsen och lillebror är hemma igen.

Har haft den värsta jobbmånaden hittills. Alldeles för mycket på jobbet. Varje liten sak som lades till det redan fullproppade schemat var en sak för mycket. Men på stress kommer man långt. Som en liten iller har jag jobbat framåt. Och i de ljusaste stunderna känt att jag behärskar det mer och mer och i de mörkare stunderna undrat vad fan jag valt. Hur jag valt. Men så efter förra veckan började jag hinna ifatt. Jobberget minskade. Det fanns tid för biobesök. Och idag vaknar jag och känner mig risig i halsen. Är det ett tecken på att jag mår bäst när jag är jobbmupp kanske. Så nu ligger jag nerbäddad i soffan och ska bli frisk till imorgon. Och lillebror är hemma från Afghanistan några dagar och ringer och säger att han ska ut och käka med kompisar och sen hem och sova som fan, vi gick upp kl 06 igår och jag är hemma först nu.

Fjärilen i glaskupan.

Var helt oförberedd på att den skulle nå mig som den gjorde. Men det var omöjligt att inte bli berörd. Så jag grät och tanterna på bänkraden bakom grät. Och allt är som det ska.

Turn around.

Tre par dräktbyxor och ett par jobbyxor ska läggas upp och skräddaren måttar och drar och vänd och jag vänder mig mot honom och från honom och vänd och nålar vid knäna och vänd och jag frågar om det inte ser konstigt ut sådär men han förklarar att det är rätt och ska vara så och jag tycker att det är både för kort och för långt samtidigt, men får ge upp och låta honom bestämma eftersom jag inte ens vet vad jag själv tycker.

Han kanske inte ska bli lokförare.

Squashmatch. Öppnar glasdörren och inser att jag saknat det. Där inne finns ingen juridik. Allt som är viktigt är den där gummibollen. Jag behöver mer såna pauser. Jag är nöjd trots att jag efter tio minuter är skittrött. Spelar ännu mer aggressivt. Efter en kvart vill jag lägga mig på golvet och dö. Tar en vattenpaus. När det är fem minuter kvar är jag tomatröd. Men glad. Hem och duscha. Sen in till stan. Ska titta på ett par nya jobbskor. Ett par ecco. Japp, ni läste rätt. Världens mjukaste innersula. Som gjord för juristklapper. Självklart går något fel, så vi lämnar affären med två par skor till mig. Sen in på Apoteket där vi ska köpa lite saker till de nyblivna föräldrarna vi ska fika med. Plockar ihop en hel hög och damen bakom kassan hjälper oss att plocka fram en av sakerna på listan som förvaras i en liten kyl bakom kassan. Hon fäster blicken på mig och:
-Ja, när man använder det här är det viktigt att man doserar rätt och amningen...(ungefär här inser jag att hon tror att jag är den nyblivna mamman och slutar helt lyssna på vad hon säger)....hållbarhetstiden är...mycket bra att använda...
Efter en timme med de nyblivna föräldrarna och Ettåringen som nöjt visar hur man kör alla Brio-tåg utför ett stup känns det som jag spelat squash i flera timmar.

Mission accomplished.

Kavaj och byxa. Och en kjol. Ett komplett jobb-set.

Squashad.

Det blev lunch vid Nytorget. Mycket trevligt ställe där mannen bakom disken fixade och donade fram mackor som egentligen inte fanns att välja på. Squashtid bokad till kl 10 imorgon. Det var ett tag sedan. Gissar att jag kommer få ruggigt med spö.

Al jannatu tahda aqdami I-umahat.

Lunch på söder kanske kan vara något.

Och jag skulle behöva köpa lite arbetskläder. Typ en ny dräkt.

Stockholm Maraton i kyllingdräkt.

Jag har fått en utmaning från Felicitas som tycker att jag bloggar för lite:

Give the award to up to 10 people whose blogs bring you happiness and inspiration and make you feel so happy about blogland! Let them know by posting a comment on their blog so that they can pass it on. Beware! You may get the award several times!?

Beröm är aldrig fel så here goes och som grädde på moset (?) får ni en framtidsprognos gratis.

1. Den arga bloggen.
Som numera bara kan läsas av inbjudna. När han skriver som bäst (och argast) spelar han i en egen division. Prognos: Blir ledarskribent på DN.

2. Livet och Helsingfors.
Den här bloggen är en av de helt fantastiska. Peppe skriver om strumpbyxor så jag får skrattkramp. Och hon är underbar i största allmänhet. Prognos: Tar över Finlands största tidning, men tar sedan tjänstledigt för att storsatsa på att vinna VM i Guitar Hero.

3. Den där Jenny.
Modig. Skarp. Och ingen kan skriva som hon. Prognos: Reser jorden runt, släpper en bok och vinner Augustpriset.

4. Felicitas.
Ett lyckopiller i bloggform. En otroligt viljestark och målmedveten dam. Prognos: Bygger klart huset och bygger även en klättervägg bredvid huset av bara farten. Tar patent på en stegräknare som klarar hennes hurtiga livsstil med ett obegränsat räkneverk.

5. Ninde.
För att hon är en cool katt som skriver galet träffande. Prognos: Blir chef, investerar framgångsrikt i aktier och köper en våning på Manhattan för pengarna.

6. Ajja.
Hon är tuff som en bandyboll. Rak som få. Beskriver naket hur saker fuckar ur, men hur hon alltid kommer igen. Mamma till Böööörnie. Prognos: blir en erbjuden the drömjobb, hennes Bernie växer upp till en trind farbror i sina bästa år och sedan hjälper hon mig att starta en apelsinodling.

7. Björnen.
Hans blogg är som att gå hem till någon och dricka en kopp kaffe. Ett bättre betyg kan inte ges. Prognos: Ställer efter många erbjudanden upp i Melodifestivalen och kommer tvåa. Inreder Bert Karlssons hus.

8. A.
Skarp. Rolig och jävligt charmig. Prognos: Springer Stockholm Maraton i kycklingdräkt och träffar på Västerbron sin blivande fru som springer om honom och snubblar på de stora kycklingfötterna. Kärlek vid första ögonkastet.

Sammanfattning.

1. Rummet var fint.
2. Utepoolen var bra.
3. Jag är skittrött nu.

Det där om restaurangmat hemma.

I love it.

Utflykt.

Vaknar i tvsoffan klockan 09. Inte alls så bakfull som jag förtjänar. Sconesfrukost. Trött. Trött. Trött. Jävla skitvecka. Vi ska åka på en liten utflykt, gör dig i ordning så åker vi. Som en liten mullvad hasar jag runt i lägenheten. Trött. Trött. Trött. Men en timme senare är jag klar. Resan går ut mot Värmdö. Etapp ett i utflykten är ett stall. Och det är den där lukten. Mularna som trycks mot boxarnas galler. Skitiga utetäcken. Spån och halm. Och ett gigantiskt halvblod snusar mot min hand och jag ler. Och när vi går mot bilen ser jag att han visste att det var precis vad jag behövde.

Jag hugger i sten
Men jag tror att jag sakta börjar se en kontur
Några armar och ben
Jag jobbar mig inåt så jag ser en figur

Sen bilfärjorna till Waxholm och fiskgryta på en restaurang med utsikt mot havet.

Puss på er.

Jobbat tre timmar. Tvingat I att springa runt med mig i alla affärer i tre timmar. Gått hem i regnet. Försökt måla naglarna. Börjat göra något annat. Fått nagellack på näsan. Nagellack blir kladd. Tagit bort. Målat nytt. Trott det var torrt. Tagit i en handduk. Det var det inte, så nu har vi en rödprickig handduk. Sagt alla fula ord jag kan. Tagit bort lacket på två naglar. Målat nytt. Och nu sitter jag här. Om inte nagellackshelvetet är torrt nu vet jag inte vad jag gör. Ska möta H och N om en kvart. Sen är det slaska genom regnet till festen. Och jag ser ut som en boll i den här kjolen. En rolig badboll.

Fortfarande pissregn mot rutan.

Nu sitter jag på jobbet. Med en stor Slevenlatte och hamrar på tangentbordet. Och jag kom plötsligt på mig själv med att tänka att det är okej. Just nu. Att sitta här. Att jag lär mig.

Ge mig en timme till så är jag klar för dagen.

Lördagmorgon.

Regnet smattrar mot rutan. Vår egen ugly naked guy i lägenheten på andra sidan gatan sover nog fortfarande. Gardinerna är fördragna. Men jag ska gå till jobbet. En akt till ska ut ur mitt rum idag. Kanske kan en gigantisk takeawaykaffe få mig att prestera hyfsat. Sedan ska jag träffa finaste I och fira hennes nya jobb. Jag kanske borde se mig om efter det där jobbet som apelsinodlare ändå. Ajja, den där marken du pratade om?

Pannkaka.

Juridik både på dagarna och på kvällarna är ingen bra lösning.

Förstår ni nu vad jag menar med morgonfrilla?

Ju fler kockar desto bättre...

Jag sitter och pluggar kausalitet, bevisbörda och beviskrav och Idrottsgalan är på i bakgrunden och i köket är det två kockar som skall tillverka någon form av efterrätt. Att klockan är 22.15 bekymrar inte herrarna. Det luktar redan lite bränt och nyss hörde jag någon av dem säga Jag undrar hur det skulle bli om vi kokade päronen i glögg följt av ett nöjt fniss.

De där artiklarna i Aftonbladet, DN och Expressen som drar isär mig.

Förbereder till imorgon. Internpostar. Kopierar. Hämtar böcker. Skriver ut. Snabbsväng på Facebook. Brev från lillebror. Har du sett att vi blev beskjutna igår? Det hade jag inte. Automatiskt plockar jag ihop mina saker, mina rättsfall, min bok hög och tar hissen ner. Trycker utan att tänka på fyran. Går över gatan till bilen. Visste du att de sköt på svenska soldater igår? Ja, jag såg det när du satt och förberedde dig igår, men tänkte att jag skulle vänta med att berätta för dig för jag vet ju hur du blir, men så glömde jag det, förlåt. Och redan vid korsningen St Eriksgatan Fleminggatan har jag tårar i ögonen och säger det där idiotiska som jag aldrig menar om att jag skiter i vad som händer där borta om så hela landet gick i bitar, så länge han får komma hem.

Snirk snark.

Har varit på jobbet och hängt med min bästis kopiatorn. Har kopierat både det ena och det andra. Sen en snabbis in i bibblan för att hämta en bok om påföljdsbestämning. Sedan skynda till fika med I med hela väskan full med böcker och papper. Och en överhoppad middagsinbjudan senare sitter jag nu här i juridikberget. Det är det där om prioriteringar.
-Du måste säga om du vill att jag ska komma med, för då sitter jag med det här sen.
-Det är okej, vill inte att du ska behöva stressa med det där sedan.
Så jag stannade hemma och nu har jag lite mer koll på lagrummet. Men jag måste nog sätta mig och läsa lite i den fina påföljdsboken också. Mindre bra att jag har karaktär som en treåring. Det är ju egentligen en tråkig sak att göra en söndagkväll. Och treåringar vill inte göra tråkiga saker.

Paus från bokberget.

Partytime.

Anordna aldrig en fest för fyrtio personer.

Jag. Är. Så. Trött. Nu.

The Fusilli Jerry.

Ännu en såndär lååång grå vinterdag. Akter hit och akter dit. I en av akterna jag får tillbaka sitter en liten orange postit med ett enda ord. Bra! Och det är precis som om någon kastat ut en livboj till mig. Jag tar loss den och sätter den på kanten av min datorskärm och hela dagen lyser ordet bra mot mig. Efter en bra fika blir det promenad i regnet. Lillebror A:s födelsedag. Det där paketet som knåpades ihop igår hade redan kommit fram. Tjugo år, men för mig fortfarande den lilla. Trots att han inte är liten längre. Han är ambitiös och driven och pluggar till civilekonom. När jag kommer hem fixar jag datorgrejer och självklart blir det trassel. Får ringa lillebror T och be om hjälp. Familjens civilingenjör fnissar i luren och sen efter en stund plingar lösningen in via msn. Och som avslutning på bra! dag har biljetter till Elin Sigvardsson fixats. Vänd på kudden och sweet dreams!

När saker aldrig mer blir som de en gång var.

Tre eller två års sluten ungdomsvård. Det diskuteras om det är ett tillräckligt straff? Är det egentligen inte straff nog att leva med vetskapen att man sparkat någon till döds? Det trumpetas om strängare straff och morddomar just nu. Det ger inte föräldrar en saknad son tillbaka. Det hindrar inte sparkarna som utdelades. Det finns ingen ursäkt för det som hänt, men det går inte heller att förklara det genom att förvandla de tre nu dömda pojkarna till monster.

One billion thousand dollars.

Det duggegnar och är så kallt att jag fryser om händerna trots handskar. Vi fikar i Gamla Stan och bestämmer vi oss för att fika en gång till. Denna gång är fikasällskapet ett 1.5 år gammalt busfrö och hans pappa. Vi lyckas hitta ett bord och bestämmer oss för att köpa chokladkaka till fröet. Han äter först med sked men sen flyger det chokladkaka hit och dit och mycket kaka fastnar på tröjan och i ansiktet, men han är nöjd. Han greppar tag i den lilla muggen med min mjölk till kaffet och höjer den mot oss och ååål!! och vi skålar och sen turbospringer han runt bordet innan han klättar upp mellan oss i soffan. Vi har med oss en present. EM-bollen, i miniatyr. Han drar av ett storsmajl och slänger iväg EM-bollen så den hamnar på bordet och det klingar härligt när den träffar ett fat. Mer orutinerat än att ge honom en boll inne på ett café kan det nog inte bli. Sen skålar vi lite till och leker tittut innan vi fikat klart. När han fått på sig sin lilla jacka och mössan händer det. Han låter mig lyfta upp honom och gör inte kålmasken utan är stilla och vi kikar ut genom fönstret och tittar på bilarna. Jag borde umgås mer med ettåringar.

I´m the marshmallow.

Efter att ha slirat uppför Stockholms brantaste backe, Brännkyrkagatan, och frusit som en gris glömmer jag plötsligt att jag fryser. Jag älskar den där utsikten. Att Stockholm känns greppbart. Känslan när jag rullade in med X2000 för fem år sedan är så avlägsen. Då trodde jag att Stockholm skulle sätta sig på mig. Trilla över mig. Att jag inte skulle orka hålla emot och istället ge upp och välja ett annat liv. Någon annanstans. Men jag höll emot. Och stannade. Hur länge får tiden utvisa.

Sorry, ladies.

Såg Infamous om Truman Capote igår kväll. Mitt filmsällskap somnade. Jag tyckte om den. Mest för att jag blev väldigt förtjust i Toby Jones gestaltning av Capote. Den där pipiga rösten, den fantastiska garderoben och att han blir misstagen för dam hela tiden. Nu har jag precis sett Emil i Lönneberga och fick tårar i ögonen när Emil kämpar med sin nordsvensk genom snön för att ta Alfred till doktorn i Mariannelund. Tror det är det där med det småländska landskapet och dialekten som petar mig i hjärtat. En kaffe latte på stan i Stockholmshetsen kan nog få mig i fas igen.

Åååååkej.

Precis kommit hem från jobbet och sitter som påse och tittar på hur någon noppar bort svansarna (eh..) på rädisor på kanal 8.

Jag gissar att jag borde bli orolig.

Lugnet före nyårsstormen.

The man.

Nu har jag sett Arn.

Gissa vad jag tyckte.

Hej tomtegubbar!

Söta C är i Stockholm och hälsar på, så vi gick till Peppar för att äta och få en överdos julstämning.

Tycker fortfarande att jag ser blinkande lampor.

Nu bor vi på autobahn.

-Du kommer ångra dig om du ger honom ett PS2 i julklapp.
-Vadå?
-Han kommer spela och spela och SPELA.
-Haha, jag har aldrig haft några problem med det, det kommer bli svinbra, då får jag göra vad jag vill.

Idag när jag hittar honom i Gallerian står han och betalar Gran Turismo. Och nu några timmar senare minns jag vad haken är.

B-i-l-l-j-u-d-e-t.

It´s driving me nuts redan.

Det där om att jag inte kan något om bilar.

M tog bussen tillbaka till Stockholm i onsdags, vilket innebär att det är jag och I som efter en trevlig lunch och rundtur på C:s arbete skuttar in i bilen och drar iväg på E22. Rutinerat tankar vi i Söderköping och köper kaffe. Sen kör vi vidare och jag klickar igång vindrutetorkarna, men ingen spolarvätska i sikte. Vafan? Trycker spaken mer intensivt framåt. Nada. Vi svänger in på nästa bensinmack med mission köpa spolarvätska. Får hjälp av tjejen bakom kassan.
-Hej, var har ni spolarvätskan?
-I skåpet.
-Vilken sort behöver jag?
-Jag vet inte, vill du blanda själv?
-Hehe.
-Det är den ickekoncentrerade du ska ha.
Återvänder till bilen och läser i instruktionsboken hur man öppnar motorhuven. Vi fyller på och hoppar in i bilen. (Jag hatar att erkänna det; efter att vi läst i instruktionsboken hur man fäller ner motorhuven.) Kör ut på vägen och trycker spaken för spolarvätska framåt. Ingen spolarvätska. Fan. Skit. Skit. Vi bestämmer oss för att fortsätta mot Norrköping och leta efter en tredje mack. Två mobilsamtal senare har vi fått ett tips om att det kan vara en säkring. Spexiga frågor dyker upp. Var sitter de? Hur vet man att den är sönder? Och hur vet man vilken av dem som är trasig? Hittar en ny mack och fram med instruktionsboken igen. Lyfter av en panel. Och där håller de alltså till. En massa. I klunga. Läser i instruktionsboken. Nr 36 styr vindrutetorkaren. Vi lyfter ut den. Jahapp. Så ser en säkring ut. Lyfter ut den under av en slump. Den ser lite annorlund ut än nummer 36. Läser i instruktionsboken igen. Nr 37 heter den. Och det visar sig att den styr spolarvätskan. Hallelujah. Går in på macken och håller fram den mot den lilla gubben bakom disken. Han tar en titt och Jaha, här har det gått hett till, höhö och hämtar en ny och jag betalar 4 kr. Han kunde sagt 400 kr och jag hade varit lika nöjd.

Igelkotten.

När jag kommer ner till nya Casa del Päron för att fira jul är jag i stresskackigt juristskick. Drömmer mardrömmar första natten. Vaknar och sover dåligt. Är odrägligt trött och fäller inte taggarna. Tåliga familjen. Jag har längtat efter dem, men det kan inte sägas. Energitom. Julafton. Min armé. Mina heroes. Och så jag, igelkotten. På juldagen möter jag C och I och vi går en lång promenad. Ut mot havet. Fortsätter ut på piren. Havsluften river mot kinderna. Jag blir kall om fötterna. Men någonstans där andas jag in. Som tre pingviner vaggar vi fram i våra täckjackor. Saker måste förändras. Jag har under hösten lagt ribban på en nivå jag omöjligen kan nå upp till. Glappet har aldrig varit större mellan mina prestationer och det jag förväntar mig att jag ska kunna prestera. Och glappet har börjat äta sönder kärleken mellan mig och den där blå boken. Det är egentligen så självklart när jag tittar i backspegeln. Jag är all about mina prestationer. Men det är omöjligt att ställa kraven jag ställt. Jag är ju en juristbaby. Den enda som inte förstått det är jag. Det får inte kosta allt jag har. Jag måste hitta balansen. Och där under den svinkalla promenaden fäller jag in taggarna helt för första gången på flera veckor.

Världens finaste överraskningsjulbord.

Världens minsta julbord med nejlikeclementiner...

...och tydligen har jag varit snäll i år...

God Jul från ett osnöigt Småland!

Ät lagom mycket julskinka,

fulrimma,

och lova att ni klär granen med allt gammalt skämspynt.

Finn ett rätt.

I kombinationen Peter Jöbacks julskiva och wrestling (ljudlöst) på tv.

Instruktioner for dummies

Igår eftermiddag lämnade vi Stockholm för julfirande söderut. Vi inledde starkt med att hamna i en bussfil. Där S som i stopp vägrade sluta lysa. Och där stod vi. Och väntade. Och funderade. Kanske känner lyset av att vi inte är en buss? Så det slutade med att M gjorde en helt vidrigt galen backning och sen höll på att bryta mot två enkelriktatskyltar medan I kom med glada tillrop och bjöd på godis. Väl ute på E4 får M oavsiktligt igång vindrutetorkaren på bakrutan och den vägrar sluta veva. M blir stressad och jag läser febrilt i instruktionsboken från helvetet innan jag ger upp och ringer bilens ägare.
-Hej, det är jag. Hur får man stopp på vindrutetorkaren bak?
-Dra spaken till normalläge.
-Jaha, men är den inte där nu då?
-Det är ju svårt för mig att se.
-...Dra spaken till normalläget!
-Funkadet det?
-...Funkade det? Nej det funkar inte.
-Dra spaken bakåt.
-Vadå bakåt? Mot dig eller från dig?
-Ja, det beror ju på i vilket läge den är nu. Den ska vara i normalläge, typ i mitten.
-...Dra den mot dig eller från dig.
Jag gissar att han inte var helt nöjd över att ha lånat ut sin bil efter det samtalet. Men vi fick i alla fall stopp på vindrutetorkaren.

Hon nådde mig på ett sätt få personer når mig.

Har lyckats jobba bort en hel del från skrivbordet och dagen inleddes med beröm.
-Det var ett mycket bra protokoll du skrivit.
-Va? Tycker du? (Varför säger jag så? Jag blir så trött på mig själv.)
-Ja, mycket bra.
Några koppar kaffe på det och några fler akter ut genom dörren. Så när jag går från jobbet är jag på bra humör. Sen en trevlig fika och jag får min första julklapp. Tappar hakan när tjejen bakom disken torkar av kakfatet med samma disktrasa som hon torkat disken och borden med. Iiiiih. Bestämmer mig för att snabbköpa en julklapp innan gallerian stänger kl 20. Fortfarande mer harmonisk än jag varit någon gång under november-december. Tar en nummerlapp och väntar. Det finns två expediter. En tjej med toppluva står och får hjälp av en av dem. Den andra expeditens kund blir klar och mitt nummer ropas upp och en tjej framför mig säger oj, jag tog ingen nummerlapp och jag säger att det är okej att du går före mig, du var här först. Fan vad jag ska få ångra det. Toppluvan som då stått med sin expedit i en evighet skall ha två påsar i en cellofanpåse som present. Hon velar fram och tillbaka. Ber expediten lägga påsarna på ett annat sätt. Väljer sengångarsakta ut två små chokladbitar som hon också ska ha i påsen. Expediten ler alltmer krampaktigt. Nej, vänd den påsen lite mer, så man ser etiketten. Expediten vänder påsen en millimeter. Nej, nu hamnar ju chokladbiten bakom påsen. Expediten plockar upp chokladbiten. Ungefär här tappar jag min harmoni. Nej, jag kanske borde ha den inslagen i ett paket istället. Expediten har slutat le. Jag inser att jag får vänta tills tjejen jag släppte före är klar. Och det blir hon efter kanske fem minuter. Nej, jag ska nog ha den där påsen i alla fall. Toppluvan går mig så sjukt mycket på nerverna att jag blir förvånad. Jag kan hantera crazy people i telefon i en evighet och med jordens tålamod gå igenom preskriptionsreglerna igen och igen och igen. Men jag vill nästan omedelbart be Toppluvan dra åt helvete. Jag köper min julklapp och när jag går är Toppluvan i full fart med att förklara för expediten att hon borde använda en såndär rolig sak man liksom klämmer fast på snöret och sen drar och då strimlas snöret och det blir ju mycket finare än att bara krulla snöret med en sax.

Översättning till Äntligen Hemma.

-Ååååh, vad fint det blir! (läs: Dra åt helvete, som det ser ut!)

Det kan inte vara meningen att det ska vara så här.

För då lägger jag snart ner och blir apelsinodlare på riktigt.

Serenity now, serenity now.

Det kan väl inte finnas något roligare en söndag innan jul än att gå i affärer? På NK plockar vi på oss en hög julkort, julklappspapper och snöre. Killen i kassan blippar på sin maskin och Då blir det 650 kr. Irk. Vem köper julkort för 650 kr?! Sen hittar jag de där skorna jag tänkte önska mig av tomten och bestämde mig för att snabbönska dem av mig själv istället. Kikar på min medshoppare.
-Vad tycker du?
-Fina.
-...
-Köp dem.
-Jag har ju faktiskt inga lite varmare såna att ha när det är kallt. (Skolögn 1 A)
-Nej, det har du inte.
Sen är det Akademibokhandeln. Och jag vill plötsligt läsa allt. Som inte handlar om mellandom, rättshjälp, sakkunniga och rättegångskostnadsfördelning. Hittar två julklappar och när jag letar som bäst dyker han upp med världens största leende. Haha, fan det var den här Jonas Gardell hade med i showen ju, det blir en skitbra julklapp.

Det var något fel på glasyren I tell you.

Pröva dina vingar.

Spänner ni upp fångstseglet? Så jag inte hamnar med näsan mot asfalten.

Tidsfördriv.

Nu ska jag läsa lite i min nya bok.

Den där tillfälliga gästen.

Dansens hus. Röda bokstäver blippar fram på en monitor. Det här är ingen show. Det är en kontaktannons. Jag har sett honom tidigare. Förra gången var för sex år sedan på Cirkus. Då skrattade jag så jag höll på att dö. Minns att vi gick hem från Djurgården i kylan för varje 47:a var så full med folk. Då sjöng han Aldrig ska jag sluta älska dig och den fastnade. Den enklaste av texter.

Aldrig ska jag sluta älska dig
Du är allt jag har och allt jag ber om
Hoppas tror och vill att du ska hålla fast vid mig
Att du är där för mig som jag är här för dig

Det där som är så självklart när det är rätt och så omöjligt annars. Nu struttar han in på scenen. Klädd i cowboyhatt. Håvar in oss. Balanserar. Lämnar ut sig för att sedan handlöst kasta sig mot oss. Det där modet. Sårbarheten. Avväpnande. Tro inte på vad Sverigedemokraterna säger - det är jag som är Sverige. Och så sjunger han den där sången igen. Sex år senare. Och det är inte samma sak. Säkert är det jag som är annorlunda nu. Då trodde jag mer. Kanske är det synd.

Portabel mistel.

Tarras Narras.

Här sitter vi och kollar på Nobelfesten och det går väl sådär. Jag vill titta, men mitt tvsällskap vill inte titta och försöker smygbyta kanal och ligger och kommenterar programmet med Tarras Narras-dialekt.
-Kolla hon ser ju ut som en sköldpadda.

Andra advent.

Självklart har det bakats lussebullar. Nu diskuteras frågan om gran eller inte gran.

Fabulous lördag?

Min första jobblördag sen jag började i augusti. Fem timmar tillsammans med en tonfisksallad, en stor Sleven latte och två clementiner och ett protokoll. Hann fika med I innan jag försvann iväg till jobbet och hon är så klok. Om man har mycket på jobbet så måste man kunna tacka nej till saker vid sidan av jobbet i alla fall. Och jag lär mig. I guess. Har tackat nej till fikor, konsert, fester och afterwork. Jag räcker inte till just nu. Standin någon? Jag har hört att det ska (höll på att skriva skall) bytas julklappar på festen jag ska till nu. O.s.a a.s.a.p.

Finns det några snälla jurister här och är det någon av er som har skrivit ett rikigt bra häktningsprotokoll i år?

Julfesten igår på jobbet var fantastiskt lyckad. Den innehöll allt man kan önska sig. En hysteriskt rolig men något förvirrad tomte (i strumpbyxor och kjol) som när hon kommer fram till mig klappar mig på huvudet och jag har hört att du sliter så dukigt kära barn, snapsar (tyvärr envisades min bordsherre med att hälla upp Skåne i mitt glas och sen dricka växelvis ur både sitt eget glas och mitt), god julmat, julklapp av tomten (en tesil som enligt bildbevis någon gång under kvällen suttit på min bordsherres näsa) och en grym DJ.

En av alla anledningar till varför jag verkligen hatar strumpbyxor.

Att det så sjukt lätt blir en maska. Svinfult. Men den var ju ganska liten i alla fall.

Anden i lampan.

Jag har fått en utmaning på den person jag är mest avis på just nu - söta Ajja som är frallamamma to be (och som kommer bli jordens bästa frallamamma såklart!). Så här gör ni: Skriv en önskelista med sju önskningar. Motivera dem, kort eller långt. Tagga sju bloggare som ska göra detsamma.

Min lista utan inbördes ordning:

1. Den där om livsairbags till alla mina darlings.

2. Och en särskild önskning om lillebror M i Afghanistan. Be safe.

3. Att jag ska lägga mer tid på nu och inte leva så mycket i framtiden redan.

4. Att ska ta tillvara möjligheten jag har nu att bli bästis med lagboken och inte låta prestationsmonstret hindra mig.

4. Att jag hokuspokus ska bli morgonpigg!

5. 25 000 kr i 25 år. För att det vore en grymt skön fallskärm.

6. Att karateklubben jag hittat är fantastisk och att jag kan börja träna igen.

7. De där supervarma skorna med ludd från....håll i hatten...Tretorn.

Jag utmanar; Felicitas, KaffeBjörnen (för att det tog så sjuuukt lång tid innan du svarade på förra) och den alltid lika peppiga ninde.

Riiiiiiingaliiiingdiiiiing

Är det ett tecken på att jag borde byta mobilsignal att jag vill kasta ut min mobil genom fönstret när den ringer?

Sju månader går fort.

Update på trean. Två danska soldater dödade i Afghanistan. Och jag fryser till is och blir taggtrådsröst. Trots att jag vet att han är i norra Afghanistan. Så önskar jag hem honom. Nu.

När man precis slipper undan oväntat besök.

Trycker in koden och tar trapporna upp och ska precis rycka upp dörren när jag ser att det står fel namn på den. Tydligen vet jag inte längre vilken våning jag bor på.

Det där inlägget hos a.

Läser ett inlägg hos a som skriver om hur det är som kille att hamna bakom en tjej och för att visa att han inte är farlig måste gå ifrån henne. Jag är inte mörkrädd. Jag har tränat kampsport. Jag är inte rädd. Men när jag går sent från jobbet i onsdags och väljer vägen genom paken hör jag steg bakom mig. Trots ipoden. Steg med högre frekvens än mina. Och jag gör det. Jag vänder mig om när han är bara några meter bakom mig. Och jag blir skitarg på mig själv för att jag gör det. Att jag vänder mig om. Och han passerar mig på vänster sida. Och jag tänker att det är åt helvete. Jag vet ju att jag inte har någon anledning att vända mig om. Men ändå gör jag det.

Hattifnattarna.

Insåg redan igårkväll att jag inte skulle fixa alla måsten och sen hinna möta C och I och gå på konsert ikväll. Surar och är inte alls nöjd. Och fick precis ett MMS från tjejerna som har en toppenkväll. Lasse hälsar till dig!

Men om man får välja mellan att plugga på om konkret fara för konkret fara eller gå på konsert så väljer man ju såklart. Ja. Just det.

Det där om mitt favoritgodis.

När det tar två minuter att läsa en sida texttv vet man att det är dags att call it a day.

Min andra dag den här veckan när jag jobbat 08 till 20. Idag till och med till 20.30. Ni skulle bara veta vad det gör med mitt allmäntillstånd.

Som den lilla sengångaren.

Det är många adjektiv här, sa han när han började samtalet och jag höll hårt i kaffemuggen. Jag borde vara nöjd, men mest är det tomt. Är på jobbet mellan 08 och 20 och skriver och skriver och skriver och imorgon ska ännu en sån där sten lämnas in. Och jag är supertrött när jag går hem genom parken. Det är kallt. Skridskoåkning i full rulle bredvid mig. Jag trycker ner halsduken och andas ut.

Gryningspatrullen klockan 09.00

Det krävs alltid beröm av grym tyngd för att trampa ner prestationsmonstret i korkmattan och en sån fras var tydligen:

Du har integritet. Du står upp för dina åsikter medan många andra vänder kappan efter vinden så fort en domare säger något.

Bring it on då.

Och imorgon är det dags för ännu en bedömning. Den här gången inte i form av tentaresultat eller betygsättning av en uppsats. Utan av mig. Av mina prestationer. Som är så sammantvinnade med min person att det är omöjligt att skilja det ena från det andra. Som ni säkert gissar mår jag lite illa just nu.

Jag är kär.

De är helt fantastiska och var som gjorda för mig. Varma och sköna. Och jag tyckte de var snygga på. Men av någon anledning misstänker jag att jag helt tappat omdömmet. Är de egentligen svinfula?

En sån där lista igen.

Fina Felicitas tycker att jag ska ta en paus och göra en lista (och jag gör självklart som hon vill):

1) VAD GJORDE DU FÖR 10 ÅR SEN?
Jag gick på gymnasiet - naturvetenskapliga programmet. Hängde mycket i stallet, var tillsammans med en rödhårig man med hiphophäng på brallorna.

2) VAD GJORDE DU FÖR 1 ÅR SEN?
Jag var i Spanien hos Mr Pilot.

3) FEM SNACKS DU GILLAR.
1. Ben & Jerry´s Cookie Dough
2. All frukt
3. Risenta Cocos
4. Cashewnötter
5. Sura godisar

4) FEM SÅNGER DU KAN HELA TEXTEN TILL.
I will survive, Forever young, 9 crimes, I got you babe, Calleth you, cometh I. (Och ja, det var de första jag kom på)

5) VAD SKULLE DU GÖRA OM DU VAR MILJONÄR?
Bjuda mina darlings på jordens nyårsparty. På Hawaaii. Typ.

6) FEM DÅLIGA VANOR!
1. På vardagarna äter jag min havregrynsgröt stående vid köksbänken, ofta med ytterkläderna på av någon anledning.
2. Jag är tidsoptimist.
3. Att jag inte tränar som jag borde.
4. Jag dricker alldeles för mycket kaffe.
5. Att jag sätter postits på allt. Jag hatar "Bråttom"-postits.

7) FEM SAKER DU GILLAR ATT GÖRA.
1. Fika
2. Diskutera - helst med den arga mannen
3. Resa
4. Ha skrattkramp
5. Träffa mina darlings

8) FEM SAKER DU ALDRIG SKULLE KÖPA ELLER KLÄ DEJ I.
1. Crocs
2. Ballongkjol
3. Hatt
4. Läderbyxor
5. Bandana

9) FEM FAVORITSAKER.
1. Den lilla mac:en
2. Plattången
3. Min kaffemugg på jobbet
4. Mina Converse
5. Jag hatar att skriva det men; TV:n.

10) UTMANA FEM PERSONER ELLER FYRA OM DU INTE ORKAR SKRIVA FEM
1. Den arga mannen.
2. Den regnpinade SjöBjörnen.
3. Finaste ninde
4. Cam (du måste blogga i alla fall lite!)

Fint besök i Stockholm.

Nu ska jag träffa lillebror M. Hoppas han inte har Halloweenmasken på sig.

En sån där dag när den enda jag orkar hänga med är Snigel.

De där viktiga frågorna.

Vaknar till snövirvel. Innebär det paraply? Eller kanske mössa?

Spännande.

För långt borta.

Grattis på Fars dag, fantastiska Pappa!

Självklart blev jag inte rädd när Lillebror M hoppade ut ur förrådet när jag kom för att hämta honom till middagen.

Bara i Stockholm.

Efter att ha flyttstädat packar vi hela bilen full med lådor - igen. Ungefär 150 meter från trappuppgången finns en ledig parkeringsficka. För att överhuvudtaget förstå hur följande diskussion kan äga rum så måste man känna till att det i princip aldrig finns några lagliga parkeringsmöjligheter där vi bor.
-Den där tar vi!
-Va? Skojar du?
-...
-Det är ju svinlångt, vi kan ju inte bära så långt.
-Jodå, det är lätt värt det. Vi slipper 700 kr i parkeringsböter.
Inser att jag inte kan argumentera emot, så med en skurhink i ena handen och en soptunna i den andra börjar jag gå världens längsta 150 meter mot porten. Då ser jag den. En ledig parkeringsficka precis utanför trappuppgången. Gud finns alltså.

Det måste ju vara farligt...

...att andas in stora mängder ugnsrengöring.

Nu är det bara städningen kvar. Yippi.

Fan vad det är svintråkigt att vira in saker i tidningspapper och sen packa dem i lådor. För att inte tala om hur tråkigt det är att bära lådor i trappor. Men det tråkigaste av allt är att packa upp lådor man precis packat.

Roadtrip söderöver.

Eftersom jag är nybliven pensionär med ryggskott är jag lagom sugen på att köra bilen. När M dyker upp kommer det fram att han lyft en låda lite konstigt på jobbet och hans rörelsemönster är identiskt med mitt. Lättframåtböjt struttigt stelt. Men han erbjuder sig att köra. Så där sitter vi två pensionärer i framsätet och söta I i baksätet. M kör tusen gånger bättre än jag hade gjort och allt flyter fint tills vi ska plocka upp lillebror T i Linköping och kör av vid fel avfart. Hamnar i en rondell.
-Ring honom och fråga, tjuter M. Jag kör ett varv så länge.
Vi kör runt i rondellen och jag frågar Lillebror T hur vi ska köra från Cloetta Center.
-Vad gör ni där?
-Vi körde lite fel bara.
Ett varv.
-Så ska vi köra mot jadajada eller jadajada?
-Jag vet inte. Vad hette det nu igen?
-Jadajada eller jadajada eller kanske mot jadajada?
Två varv.
När M och I skrattar och ropar namnen på de olika vägskyltarna kan jag inte heller hålla mig för skratt och får svårt att läsa vad det står på skyltarna.
-Mot jadajada då?
-Jag vet inte.
-Okej, men vi kör mot centrum då, eller?
Tre varv.

Murphy strikes back.

När jag hasat mig hem från jobbet i samma snigeltempo och tagit mig upp för trapporna och vridit om nyckeln i låset kan jag inte öppna dörren. Inser att jag måste gått en våning för högt upp. Tyvärr stämmer namnet på dörren. Trycker ner handtaget igen och lyfter saaaaakta saaaaaakta upp mobilen.
-Hej. Jag kan inte öppna dörren.
-Va?
-Jag kan inte öppna dörren, fast jag låst upp.
-Det kan vara det där nedre låset som klickat i?
-Vilket nedre lås?
Vill helst lägga mig på golvet för jag är säker på att jag ska avlida av ryggen.
-Ett lås som man inte använder, men som har en låskolv som ibland kan klicka i om man kommer emot reglaget.
-Säg att du har nyckel till låset!!
-Nej, men mina föräldrar har.
Så Asta 93 år får hasa sig ut ur huset för att skumpa runt i bil på nyckeljakt.

Ryggskott? Du skämtar? Nej. Okej, hallelujah.

På väg till jobbet. Solen skiner. Svänger runt hörnet. Ett blad fastnar på min sko. Böjer mig ner för att vifta av det med handen samtidigt som jag tar nästa steg. Knirk. Tänker äsch och ska ta nästa kliv men det går inte. Jag tror jag ska dö. Först efter några minuter kan jag i Asta 93 år-fart hasa mig till jobbet.