Coldplay.

De var som alltid skitbra.

Jag hinner inte följa med och grilla men jag tar något hemma.

Det var ju verkligen en av mina bättre idéer.

Den där sommaren som gick alldeles för fort.

Kom hem igår efter två veckor i USA.

Tjoho, JETLAG!

Dagen före dagen före New York.

Här ska vi bo i fem nätter.

Ett utkast i Blogger från 2005 när Stockholm och jag inte kom överens.

Vi växer upp med du kan göra vad du vill, du kan bli vad du vill. Men vuxna står vi plötsligt där och vinglar. Vi har rest jorden runt, sett alla filmer värda att se och många vi önskar att vi inte hade sett, kanske har vi hittat någon att älska och själva blivit älskade, kanske har vi skaffat ett jobb, kanske har vi banklån och busyminer, kanske bor vi i storstan i en för liten lägenhet och längtar ut, kanske bor vi på landet och längtar till stan. Vi bygger bo bakom NK-påsar och lattemuggar. Håller världen på behagligt avstånd. Väljer vad vi vill se. På Sergels torg en pappskylt med spretiga Snälla, jag är hungrig. Mannen sitter lutad mot väggen och folk rusar fram, kliver över honom. Samvetet fryser för en sekund, men tinar av ett mobilsamtal om middagsplaner för kvällen. På Mc Donalds på Kungsgatan ignorerar han blickarna när han plockar upp en halväten hamburgare som ligger kvar på en bricka och stoppar några överblivna pommes i munnen. Han känner Securitasvaktens grepp genom jackan när denne leder ut honom på gatan igen. På akutmottagningen en son med sin mammas hand i sin. Rösterna har slagit rot i henne. Hennes hand är kall i hans och han vädjar. Han vet det inte, men hon är också rädd. Rädd att rädslan för rösterna ska bli för stor. Svaret han får är hon inte suicidal kan vi inte ta emot henne, det vet du. På vårdhemmet är väggklockan som han fick ta med sig hemifrån det enda beviset på att tid fortfarande existerar. Snöflingor utanför. Han skulle vilja krama en snöboll. Ensamheten i varje hjärtslag. Sjuksystrarna har så mycket att göra och ändå är de alltid så vänliga. Klappar honom på handen och ler innan de lämnar rummet och han ber dem alltid stänga dörren så han slipper höra när andra får besök. Allt medan vi väljer mellan nästan identiska mattor på R.O.O.M. Vi prioriterar och gör listor, håller våra pipande mobiltelefoner ständigt inom räckhåll och det är så mycket nu. Med långa kliv eller klacksmatter plöjer vi genom livet. Vi vill hinna allt, men missar så mycket.

Radio är fantastiskt.

Den första dokumentären jag knappar fram är om mordet på Anna Lindh. Sedan väljer jag Diskoteksbranden. Himlen öppnar sig och regnet öser ner. Vindrutetorkarna vevar över rutan och jag höjer volymen. När dokumentären är slut stänger jag av radion.

Har ni två timmar över vet jag vad ni ska göra.

Småland - here we go again.

Min plan är att tillbringa eftermiddagen i bilen på E4 och E22 tillsammans med en festis och P3 Dokumentär.

Men på onsdag är jag tillbaka för att packa för sommarens riktiga resa till New York, Orlando, Key West och Miami.

Jag vet inte om min semester känns så välplanerad, men det var i alla fall sol när vi var på glasscaféet i Borgholm.

Stockholm - Småland (2 dagar) - Stockholm (3 dagar) - Småland (3 dagar) - Öland (2 dagar) - Småland (1 dag) - Dalarna (2 dagar) - Stockholm.

Behöver jag säga att jag var som en treåring på julafton.

Från fyren kunde man se dem som små prickar i havet......och tittar man lite närmare så är det hela familjen säl.

Det är med viss förvåning...

...jag inser att jag plötsligt har en annan struktur när jag packar. Jag vet vem jag kan tacka för det.

Semester är ganska bra ändå.

Min andra semesterdag och det är dags för Småland igen. Ska hämta M om två timmar. Vi ska äta bullar och lämna smulor i bilen.

Minns ni det här?

De där två åren.

Jag arbetar min sista dag på tisdag.

Där jag laddar batteriet.

Crazy cupcakes.

Men brandvarnaren gick inte igång. Sådetså.

Klackarna i taket.

Vi avslutade veckans konstanta firande igår med en mycket trevlig champagnefest i Vasastan.

Det var värt alla timmar och alla helger.

Plötsligt har jag ett skyddsnät.

I did it.

Är genom nålsögat.

Det var inte smart att plaska omkring i regnet igår.

Nu har jag ont i halsen och känner mig febervirrig. Vilken tajming med tanke på att den där intervjun är imorgon.

Har druckit echinaforce och whisky. Håller tummarna för att det ska hjälpa.

Uppåt, framåt!

Eftersom jag är sista minuten har jag med mig både en svart och en grå kavaj. Eftersom man måste ha kavaj. "Du får inte ha kjol och kofta". Jag trivs inte i kavaj. Det är det där stela. Så jag har lagt kavajerna i en påse och har en lila kofta på mig. X2000. Tidningar och frukost. Landskapet allt mer hemtamt. De där skogarna. När jag kommer fram dricker jag kaffe och går en promenad för att känna efter. Om det här skulle kunna funka. Försöker hålla tillbaka nej, nej, nej. Jag är oförberedd och får många frågor som jag inte ens funderat på. Gör mitt bästa. Tycker att jag pladdrar. Jag hatar jurister som pladdrar. Som lyckas leverera en ström av ord medan de febrilt funderar på vad som borde sägas. Kanske är jag som vanligt för kritisk. Vi hör av oss senast nästa vecka. Och när jag slår på mobilen har jag två missade samtal och när han ringer från drömplatsen för tredje gången svarar jag. Vi vill gärna träffa dig. Det där omöjliga fortfarande möjligt. Det där nålsögat som jag vill igenom mer än något annat. På en träbänk i vänthall andas jag ut. So far, so good. Självklart är jag fortfarande intresserad. Och jag tar tåget tillbaka till Stockholm och lämnar den där andra staden bakom mig. Och idag får jag höra av min chef att platsen i den andra staden verkar vara min om jag vill ha den. Men än har jag inte behövt ta ställning till något, så jag siktar mot nålsögat. Och hoppas att allt som är jag ska räcka till.

Det är inte rättvist. Sådetså.

Självklart regnar det när jag plaskar till jobbet och mitt nyklippta hår krullar upp sig (tänk tantpermanent). Hur mycket det krullat till sig ser jag när jag tittar mig i spegeln på jobbet. Funderar allvarligt på att vägra lämna toaletten. Orättvisa hår! Istället får jag skynda mig till salen och när jag väl sitter vid det där bordet lägger jag ena benet över det andra och känner hur strumpbyxan fastnar i något under bordet. En utstickande skruv. Festligt. Jag försöker lirka lite innan jag avslutar med att dra. Rejält. Ritsch. Jag lossnar och fastnar igen. Ritsch.

Jag. Hatar. Strumpbyxor.

För det är väl det parti som har de snabbaste väljarna som vinner?

Vi bestämmer oss för att rösta idag och Jb vet att man kan förtidsrösta på Kulturhuset. Tre små bås finns det som man kan stå och smussla med kuvert och valsedlar i och det är självklart kö. Plockar flera valsedlar (trots att jag vet vilket parti jag ska rösta på) och kuvert och ställer mig i kön som den duktiga svensk jag är. Då hör jag Jb.
-Vet du vilket parti du ska rösta på?
-Va? Shhh...
-Vet du vilket parti du ska rösta på?
-Ja, det tror jag. Hurså?
-Jag vet också och har redan stoppat ner valsedeln i kuvertet! Då slipper man stå i kö!
Jag hör hur nöjd han är med sin effektivitet.
-Jo, jaha. Jag vet väl i och för sig också...
Så det slutar med att jag ståendes i kön fram till båsen prasslar ner min valsedel i ett kuvert.

Den lille gynnaren fick avsluta sitt liv i en toastol i Vasastan.

Efter Bruce Springsteen-konserten hittade jag en fripassagerare som tagit sig från Stockholms skärgård med min hjälp genom att bita sig fast i mitt knäveck.

Så nu tror jag självklart att jag fått TBE.

Bruce Springsteen.

Jag har inte en enda skiva med honom, men där stod jag ändå i regnet klädd i regnponcho och väntade på honom tillsammans med alla hans äkta fans. Det regnade konstant i tre timmar och regndropparna skvätte när folk klappade i händerna och det plaskade om våra fötter och prasslade om ponchosarna, men när han spelade Out in the Street vaknade Stadion till på riktigt och den trinda tunnhåriga mannen i 50-årsåldern som stod upp på bänkraden framför mig sträckte ena knytnäven upp mot den regngrå himlen och tjooooade av glädje. Ren lycka i spöregn stavas tydligen Bruce Springsteen.

Kulturkoftor och så jag.

Har sett I väntan på Godot och insett att jag inte har tillräckligt med tålamod just nu för att sitta i en teaterstol i tre timmar.

Men Johan Rabaeus kickade rumpa.

Den där sista helgen i maj.

Jag hade kunnat stå i solen och heja på löparna hur länge som helst, men efter tre timmar fick mitt sällskap nog och krävde att vi skulle ha picknick istället. Men även från picknickfilten såg man löparna. Tjohej!
Samma fantastiska väder idag. Frukosten blev ansjovismacka, juice och kaffe. Sen tidningar och glass på en gräsmatta ute i Enskede. Och så avslutade vi dagen med 8 km-rundan och jag drog av tre minuter på min tid från förra gången. Jag måste sluta vara en latmask när jag springer.

We´re going to Miami.

Så jag kanske borde köpt det här ändå.

De där människorna jag håller närmast hjärtat.

Behöver en paus från kollegor och allas teorier om framtiden som man får även om man inte bett om dem. Så många olika varianter om hur man "måste" göra och vad som är rätt taktik. Så plötsligt har jag bestämt mig. Jag kan inte hela tiden göra saker som jag förväntas göra. Så jag förklarar att jag tyvärr måste hoppa över kvällens fest. Istället blir det den där puttriga båten ut till Ekerö och en trevlig och skrattig middag på Jungfrusund. Och det var precis vad jag behövde.

Det finns en särskild plats i helvetet för tjejer som inte hjälper varandra.

Den där konkurrensen. Hela tiden. Den kan jag tvinga mig själv att hantera. Men jag klarar inte av människor som försöker bromsa andra för att framstå som bättre själva. Och det som gör mig mest förbannad är att hon till viss del lyckas.

Jag orkar inte med mig själv just nu.

Håller så hårt om de där vitsorden. Hon är en av de absolut bästa vi haft. Jag upprepar om och om igen innan jag somnar. Hon tillhör den allra översta toppen. Jag vet inte hur långt de räcker. Jag ska äta upp en hatt om det inte går vägen, säger hon (som alla säger vet vad som krävs) och skrattar. Jag skrattar inte. Jag vågar inte tro att det ska gå. Att jag ska ta mig igenom det där nålsögat, det där orimliga målet som jag satt upp och som bara några få når. Istället vänder jag mig bort. Blir omöjlig att vara nära. Ser det som min egen kamp. Trots att jag vet att det är nu jag behöver er. Och varje gång jag fäller taggarna ser jag att ni finns alldeles bredvid mig. Att ni tror på mig. Men jag orkar inte lyfta blicken just nu. Jag styr inte över det längre. Det gör mina vitsord. Allt jag kan göra är att vänta.

De stora frågorna i livet.

Det här måste vara någon form av rekord. Det har kommit nya knoppar!

Precis vad jag behöver.

Den bästa kartan.

Lilla sjöjungfrun.

Funderade på att sno henne och se till att hon får vara med andra sälar och återanpassas till ett liv i havet.

Detta är en av de bra lördagarna.

Dags för kaffe. Men först ska jag köpa en flaska whiskey på Systemet.

Känner vi varandra?

Mobilen ringer. Det är min pojkvän som tydligen överlevt afterworken.
-Vill du följa med oss och fiska imorgon klockan 08.00?

Hur man inleder helgen.

E-type och hans hår och Roger Pontare och hans mössa i Så ska det låta.

Jag tror jag blev både blind och döv.

Den sjunker säkert nästa gång, men for now.

Jag tar tillbaka allt ont jag sagt om Båten.

Varför gör de på detta viset?

Den där backen i Vasaparken där föräldrar låter sina 3-5 år gamla ungar åka sparkcykel, trehjuling, cykel med stödhjul eller skateboard. Gärna utan hjälm. Och varje gång man sitter på caféet bredvid är det minst en som får in ett gruskorn i hjulet alternativt tappar kontrollen över sitt transportmedel och snottrar omkull i hundraåttio.

Första gången jag fått ett meddelande gjort av en gammal tidning.

Kronobergsparken.

Hämtar M för att gå till Kronobergsparken. M behöver butterkaka, så vi handlar på Fridhemsplan och jag köper tanttidningar och takeawaykaffe.
-Ska du köpa Hänt Extra och Svensk Damtidning?
-Japp.
-Hahaha! Det är ju bara tanter som köper dem!!

Vem av oss tror ni det var som sen låg och läste Hänt Extra i parken?

Använd solkräm.

Det blir inte mer Halleluja-moment än så.

Att komma hem sent och inte orka laga mat, men inse att man måste och öppna kylskåpet och se att den fantastiska mannen gjort en matlåda till mig.

Vad jag gör den soligaste lördagen i år.

Står inne på Systembolaget på Klarabergsviadukten i världens längsta kö och lyssnar på Frank Sinatra i Ipoden.

Men jag tröstar mig med att jag har alkohol till ett helt kompani och att kvällen kommer bli fantastisk!

Jag ger dem en vecka.

Nyponsoppa...

...och mandelbiskvier.

Klockan är mitt i natten och jag lyssnar på den här igen.

Jag hatar att vara fökyld.

Det är skittråkigt att inte få följa med på festen ikväll. Tur att jag fått min hög med böcker från Adlibris.Och att Jk vet vilka tidningar jag behöver.

Postkodmiljonären.

-Det var ju osis att hon valt sin mest senildementa väninna som livlina...

Den snyggaste grodan i Vasastan har flyttat in i vår blomkruka.

En kväll med tapas för att fira in våren.

Komsikomsi, lilla vår!

Och vi hann tömma fyra kannor sangria. Vi tänkte att det var bäst att fira in ordentligt.

Bara hemma hos oss.

Muminpannkaka med sylt.

Det bästa med helgen.

-Klart du ska prova att köra!
-Men jag har aldrig kört förut.
-Det är lätt. Gas och broms.

Gas. Gas. Gas!

Tillbaka i Stockholm efter en påsk ungefär hundra mil norrut mitt i skogen.

Toaletten, jag har saknat dig! Och rinnande vatten! Tjohoo!

Ben & Jerry´s.

På Västerlånggatan. Det var värt en omväg.

Vad blir det för kaffebröd?

Sol betyder tydligen att vi måste gå en promenad. Jag som fortfarande har så mycket träningsvärk att jag går som Asta 85 år.

Men vad gör inte vi pensionärer för en kopp bryggkaffe?

Snart har vi en liten trädgård i köket.

Varför blir jag så innystad i allt jag gör?

-Jag är tillsammans med dig.
-...
-Inte med ditt jobb.

Självklart ska vi inte slänga några skor. Sådetså.

Nu är nya hallen klar och skohylla och hatthyllor är på plats och det är dags att ställa dit skorna. Jag hittar två par av Jb:s skor i vardagsrummet.
-Använder de de här?
-Det händer.
-Mhm...ska de sparas då?
-Ja.
-Jaså.
Efter några minuter hör jag honom ute i hallen.
-Du har sex par stövlar som står här, det vet du?

Jaja, vid närmare eftertanke kanske det inte är så viktigt.

Frukost i soffan framför nyhetsmorgon. En ung kille som ska få skrapa Triss i studion. Jag roddar runt bland juice, te, fil och flingor och pannkakor och tittar upp på TV:n.
-Men vad fan! Det är ju alltid samma sak! De skrapar och skrapar och inget händer. Kanske dags att skaffa nya skrapor?!
-Du har rätt. Det känns som en jätteviktig fråga.

Ibland undrar jag om han är helt ärlig.

-Jag tycker att det gick bra idag, förutom när du skrek ***** och slog racketen i väggen.

Ni ser väl hur duktig jag är som har hjälm?

Nu vet jag var Stockholms trevligaste försäljare jobbar.

Blir hämtad efter jobbet. Vi ska köpa pjäxor. Vill helst åka hem och sova, men plötslig står vi där på Länna Sport framför deras vägg med olika pjäxor. Det finns hur många som helst. Vi kommer behöva hjälp. Och killen som hjälper oss är FANTASTISK och charmar mig direkt. Genom att vara motsatsen till fjäskande Stockholmsexpediter.
-Man kan direkt glömma tanken att välja de som är snyggast - du ska ha de som passar din fot bäst.
Han mäter mina fötter och förklarar vad som är viktigt när man väljer.
-Det här kommer ta ett tag, säger han glatt och försvinner in på lagret och hämtar flera kartonger.
Sen provar jag och provar och provar och han kommer med synpunkter och är jättenoga och tiden går och han justerar någon inställning och ber mig prova ännu en pjäxa och till sist minns jag inte vilka jag provat. Men till slut, efter mer än en timme har vi hittat dem. Han är nöjd och skickar med en pjäxväska och ett par skidstrumpor som bonus.
-Om det är någon inställning vi måste fixa, eller något annat inte känns bra i helgen får du komma tillbaka.
Tänk om jag kunde få en skidlärare som hanterar mig lika bra.

Den lilla räddaren i grön väst.

Sitter och tittar på TV4:s nyheter och det är ett inslag om vårdhunden Pontus. En trind glad labrador i grön väst. En gammal dam som fått remiss att träffa honom intervjuas och reportern frågar om hon blir glad av att träffa honom och hon får tårar i ögonen och visar med händerna hur hennes leende går ända upp till öronen när han kommer.

Då får jag tårar i ögonen.

Jag kan tydligen inte ens titta på nyheterna längre.

Jo, säkert.

Sitter och skriver på datorn när det knastrar till och nätet stängs ner. Hör att han pysslar med något ute i hallen.
-Vad gjorde du?
-Fixar lite.
-Du fixar väl inte med elen?!
-Elektrikern har sagt att jag får det.

Mitt tv-sällskap.

...

Så nu ska jag ta ut min frustration på en liten blå boll.

Att rulla tummarna passar mig inte alls.

På den där nya platsen är arbetsbelastningen inte riktigt densamma. Det finns säkert folk som tycker att det är skönt, men jag går nästan sönder.

Jag känner mig som en vallhund utan får.

Tydligen låter jag som Frippe Fiskmås.

Sitter och äter frukost när den där skitjobbiga reklamen med fiskmåsen som sjunger Mugge Bigge Mugge Bigge Tuff Tuff Tuff drar igång. Då hör jag en röst inifrån badrummet.
-Vad sa du?