Lusselelle.

Provade Felicitas recept. Kanske är det kesellan som är tricket!

Hoppas någon kan göra en heimlich på honom.

När jag är i hemstaden läser jag alltid lokaltidningen. Så där satt jag vid köksbordet och åt frukost och bläddrade fram till insändarsidan och fastade som vanligt på en insändare. Insändargubben hade gått i taket över tanken på att homosexuella skulle få gifta sig i hans kyrka. Därför blir jag extra förtjust i Björn Borgs nya tv-reklam. Insändargubben kommer sätta kaffet i halsen. Tjohoo!

Jag vågar knappt visa er detta.

Men eftersom jag var i stan ensam kunde ingen hindra mig från att köpa tantkarameller.

Enkel matematik.

Nu orkar jag inte titta på mer skidor. M ligger fortfarande hemma och vilar efter festen igår. Så jag har bestämt mig för att åka in till stan och gå min skoaffär-runda. Det enda problemet är att jag egentligen inte behöver några nya skor. Tror att Jk har en hög i hallen med skor som han eventuellt ska slänga. Så om jag slänger dem och köper ett par nya går vi ju ändå minus. Han kommer bli stolt när han kommer hem!

The one and only.

Jag förstår inte hur jag kunde glömma berätta det här. Det är ju viktigt. När vi var i Milano var vi såklart på fotboll. Och inte vilken match som helst, utan Inter-Juventus. Vid San Siro är det full rulle. En massa vagnar som säljer rostade kastanjer, de där grillade mackorna, korv, godis och allt möjligt annat. Jk köper en blåsvart halsduk till mig. Antagligen för att jag ska smälta in. Det är svinigt kallt så jag är klädd i långkallingar, jeans, tre tröjor, jacka, dubbla vantar, halsduk och mössa. Och håller ändå på att frysa fast. Jks mamma har tagit med sittunderlägg. Thank god, annars hade jag frusit rumpan av mig. Men så plötsligt tänker jag inte på att jag fryser längre. Zlatan joggar in på planen. Zlatan! ZLATAN!
Ni ser väl vem som är Zlatan? Zlatan! ZLAAAAAATAAAAAAAN!

New York är inte heller runt hörnet.

Försöker göra som M och titta på skidor på SVT. Det går inte så bra. Jag börjar med att göra lite kaffe i espressomaskinen. Kaffe från Starbucks. I Vasastan. Som fanns i hemliga påsen.

Island är inte runt hörnet.

Han packar för fullt när jag vaknar. Kopplar in nya bredbandsoperatören så jag inte ska ha tråkigt. Jag äter frukost i soffan och läser DN.
-Då går jag, vi ses på tisdag!

Jag är redan uttråkad.

Det ligger en liten gourmetrestaurang på Sveavägen.

Var inbjuden på middag till Ch som är en man som lyckas med det mesta. Men jag hade mina misstankar om att matlagning inte var ett av hans intressen och att jag skulle kunna lista ut att det vi bjöds på var takeaway. Men när jag kommer in genom dörren röd som ett stoppljus efter att ha halvsprungit längs hela Sveavägen (Hur lång kan en gata vara?) luktar det fantastiskt. Och han har gjort den godaste potatisgratäng jag någonsin ätit. Försöker fiska ur honom receptet, men han säger att han gjort den på känn.

Mera Milano.

Milano var svinkallt. Men många skyltfönster att titta i.

Duomo.

La Scala.

Galleria Vittorio Emanuele II

Nära nackspärr.

Ännu en storslagen kyrka till samlingen.

För en euro får man välja ett ljus i högen. På väg bort mot bordet med alla andra ljus når det mig. Lugnet. Allvaret.

Allt annat än "And the Oscar goes to....".

"...knaster.....weather......knaster.....skrap......snow....brus....delay
...knaster.....new...time...for...departure.....16.30...knaster..."

Milano.

På fredag är det dags. Det viktigaste är att de inte har svenskt kaffe på hotellet.

Nödlösning.

Jag funderar på att anställa ett eniro-troll som assistent.

Vägen till mitt hjärta.

Att hämta från skomakaren.

Snart på en balkong nära dig.

Bara jobb. Ingen träning. Och kroppen hatar mig för det och tjurar. Har haft ont i nacken i snart en veckan.
-Jag har så ont i nacken.
-Snart är du som han i Beck.

In Russia.

På lördagen går vi till KGB Bar & Restaurant av alla ställen. För att prova något nytt. Våra namn finns i bokningen, men de har missat att fixa bord till oss. Vi får ett bord som mer tillhör baren än restaurangdelen. Kyparen kommer med menyer och två små glas vodka, som ursäkt för att de missat oss. Förrätten är fantastisk. Blinier. Huvudrätten är också bra. Det kommer allt mer folk och när vi går är det en lång kö utanför. Min recension; stället är värt ett besök enbart på grund av blinierna.

Fredag.

Det har slutat regna och taxibilarna crazykör på Fleminggatan. Jag och M höll på att dö en snabb död förra veckan när en bil stannade i ena körfältet och lät oss gå ut på övergångsstället och en crazytaxi kom i andra körfältet i 180 och var tvungen att tvärnita för att inte köra över oss. Jag var en mikrosekund från att banka M:s gubbparaply i motorhuven på taxibilen. Istället gjorde vi de obligatoriska fula gesterna innan vi fortsatte runt hörnet. Vid Kicks står tre femtonåriga tjejer i likadana gigantiska blå Fjällräven-jackor och röker och knattrar nervöst på sina mobiltelefoner. Håret i den obligatoriska Stureplans-luggen och en kaka puder i ansiktet. Thank god att jag inte har en lillasyster. Jag hade oroat mig till döds. Svänger runt hörnet och håller på att springa in i en gubbe som halsar det sista ur sin ölburk innan han kramar den och kastar den mot soptunnan. En fredag i Stockholm, från den finaste sidan.

Nu tror jag tydligen att jag bor på jobbet också.

Har lovat att höra av mig när jag går från jobbet och efter att ha packat väskan full med papper slänger jag iväg ett sms. Jag går hemifrån nu!

Nästa gång något ska tapetseras är det jag som bestämmer.

Jag tycker att den är skitsnygg!

Han tycker nog egentligen att jag borde vara ännu mer på jobbet.

När jag kommer hem är jag hjälpsamma flickvännen och börjar pumpa upp Jk:s nya träningsboll. En skitstor boll. Med världens minsta pump.
-Det är fel på pumpen.
-Du måste ju ha lite tålamod.
-Jag har tålamod!
-Jo.
-Jag HAR det!
-Ja.
-Det är något fel på pumpen!
-Det är det inte.
-Har du provpumpat?
-Nej.
-Då vet du ju inte om det är något fel på den eller inte!
-Mhm...
-Det kommer inte in någon luft.
*pumpar hysteriskt*
-Det gör det visst.
-Nej.
-Jo. Det syns.
-Det är FEL på pumpen.

Det var självklart inget fel på pumpen.

Plötsligt händer det. Inte.

Har lovat att följa med och titta på en kavaj när jag slutat för dagen.
Mobilen ringer när jag roddar i pappersberget.
-När kan jag hämta dig?
-Jag vet inte.
-Du skrev klockan 17.30 innan.
-Jo.
-Eller ska jag åka själv?
-Jag har en del jag måste fixa. Men klart jag kan komma med.
-Det är okej.
-Okej.. Då jobbar jag lite till.
-Okej. Hej.
-Hej.

Jag önskar att klockan var 17.00 imorgon.

Prestationsmonstret har hängt efter mig som ett plåster hela veckan och i morse tog han så stor plats att jag knappt kunde andas in. Så självklart ska jag jobba idag. För att minska risken för magplask imorgon.

Fast inte lika fluffig.

Känner mig fortfarande så här.

It´s a sign.

Går från jobbet och håller på att bli överkörd av Swebus 835. Nästa helg packar jag in M i lilla vita bilen och turbokör söderut.

Jag har fått en överdos juridik.

Gissa vad jag köpte i stan!

a) En ny lagbok
b) Tre svarta kjolar
c) En 0,8 liters termomugg

Tjohoo!

Nu går jag från jobbet! Tidigt va?

Det är ett mirakel, faktiskt.

Vet ni vad? Jag har gått upp klockan 07.00 tre dagar i rad nu. Det är på grund av wake up-lampan.

I tell you.

Ibland tror jag att jag bor i ett restaurangkök.

Idag serveras jambalaya.

Världens största kanelbullar finns på Saturnus.

Bullarna är lika goda som de är stora!

Nachos-mannen.

Igår åt vi middag på Peppar. Alltid bra. Förutom gubben vid bordet bredvid som var tvungen att förklara menyn för sin fru. Tre gånger. Fast hon verkade ha koll på läget.
-Jaha, nachos... Det låter ju spännande. Det är såna där potatisar.
Hon lät honom hållas. Själv hade jag klarat fem minuter. Max.

Har inlett lördagen med tidingar, Fab 5 och scones.

Recension 1.

Ljuset blippar igång kvart i sju. Jag vaknar. Stirrar in i lampan och fattar först ingenting. Klockan sju drar grodorna igång. Kväk och plask. KVÄÄÄÄÄÄÄÄK. Jk vaknar direkt. Min reaktion? Den framgår av ett MMS jag fick när jag var på väg till jobbet. Jag och lampan måste helt klart arbeta på vår relation.

Darth vader.

Nu har jag installerat den i sovrummet. Provlyssnat på grodljudet. Testat olika ljusstyrkor. Vad tror ni om att jag sätter den på maximalt kväkande och full effekt?

Wake me up.

Kan den här vara lösningen?

Alternativet är att vi köper en säckpipa.

Dagens prestationer.

Gå ner till bilen. Åka till Nacka Strand. Äta brunch på Restaurang J.

Det hade varit smart att stretcha efter loppet.

Jag tycker att medaljen är så snygg att den är värd ganska mycket geggamojja.

Vädret är fantastiskt och solen skiner över ängen där starten ska gå. Det är geggigt på marken och alla vill stå på de torra gräsplättarna som finns här och där. Har fått tydliga instruktioner från min coach om att målet för mig är att springa hela vägen i bra tempo och utan prestationshets. Alltså inte ta rygg på någon och rusa iväg. Jag har trots att coachen förbjudit det min ipod på armen och lyssar på Damien när jag springer iväg. Springer inte om till en början. Håller ett jättelugnt tempo. Det känns nästan som att springa min favoritrunda i hemstaden. Efter en stund måste jag ändå springa om. Det är relativt kuperat. Plötsligt breder en stor vattenpöl ut sig framför oss. En gubbe i gul väst som står och pekar hur vi ska springa ropar Kom igen nu tjejer, det är bara att köra för det blir värre framöver. Försöker kliva på kanten. Det går inte. Sätter foten i pölen och hoppas att det inte ska vara så djupt. Vattnet når mig upp till knät. Skon fylls med vatten. Iskallt. Tre stora kärr. Vi är ett lämmeltåg. Efter en evighet kommer vi ut på skogsstigar igen. Vattnet rinner runt i skorna. Jag fryser om fötterna. Stigarna är jättehala av gegga och lera. Tjejen framför mig trillar. Många är trötta efter kärren. Sen kommer hemska backar, där den person som är överst i backen bestämmer tempo för alla bakom. Att springa om är en omöjlighet. Efter kärren följer två kilometer geggamojja och berg. En liten gubbe står i en av de branta backarna och ropar Det är bara 3,7 km kvar. Banan går ner vid målområdet. Över en snöhög. Bort över en äng. Där ska man hoppa över ett vattenfyllt dike två gånger. Får iskallt vatten i skorna igen. Springer vidare och kommer fram till en å man har dragit två blå rep över. Ser nästan inte tjejerna framför mig. De försvinner ner i ån en efter en. Bestämmer mig för att hålla i det vänstra repet och kliver rakt ner och vattnet når mig till bröstet. Nästan flyger upp ur ån av köldchocken. Halkar i geggan och sätter händerna och ena knät mot marken. Försöker torka av händerna på mina dyngsura byxor. Tittar inte på knät. Springer vidare. In på RedBull-delen av banan. Det är sumpmark och vass. Extremt tungt. Men jag håller fortfarande samma tempo. Hör startskottet för herrarna gå. Jag har alltså varit ute en timme. Ännu mer vattenlöpning. En funktionär ger tjejen framför mig en putt i ryggen när hon stannar på bryggan och inte vill hoppa i vattnet och ropar Vamos. Sen en fasansfull backe som ingen springer uppför. Därefter spurt mot mål. Har krafter kvar. Jag höll mig i skinnet och hetsade inte. Och nu vet jag att jag orkar utan problem. Får min medalj och skyndar mig till bilen för att hämta torra kläder. Byter om och drar på mig fleecetröja, dunväst, mössa, vantar, tjocka strumpor och vinterstövlar. Hämtar en kaffe och ställer mig vid målfållan för att vänta på herrarna.

Men enligt SMHI ska det inte regna i alla fall.

"Sträckan mellan 4 km och 5 km är fruktansvärt tungt och blött. Detta är banans jobbigaste parti. Du springer genom obanad terräng och även genom kärr där du sjunker ned till knäna."

Jag kommer dö. Hjälp!

Hur man avslutar en festlig dag på ett riktigt festligt sätt.

Man häller ut en stor kaffe från Sleven över tangentbordet.

Det här tycker jag mycket om.

Är det inte alldeles för kallt för att springa idag?

Min coach är inte hemma för tillfället. Så jag är själv ansvarig för löpträningen i helgen.

Beats me.

Idag hällde jag ut allt som fanns i förpackningen till Nokia E71. En sladd, hörlurar och lite broschyrer. Och instruktionsboken. Tydligen ska man trycka på T för att kameran ska ställa in skärpan när man ska ta bilder. Det hade jag aldrig kunnat gissa.

En present från the Big Apple.

Jag tycker att det är onödigt att läsa instruktionsboken.

Jag har klara problem med min nya mobiltelefon. Idag när det ringde svarade jag genom att stänga ner samtalet. Sen lyckas jag ta kort av misstag hela tiden. Blir ju så sjukt fina bilder.

Start spreading the news...

Idag fyller C och I 30 år. Det firar damerna med en lååååång weekend i det stora äpplet. Jag tror inte man kan fira på ett bättre ställe.

En underbar söndag.

Har tvättat. Diskat. Bäddat. Vikt tvätt. Dammsugit. Dammat. Torkat golv. Rensat i garderoben. Och nu är jag så uttråkad att jag nästan dör. Varför är det så tråkigt att städa?

Morning has broken.

Att hitta en klipptid på en söndag är omöjligt. Håller för fullt på med damage control. Vad tror ni om detta? Jag kan kanske överleva en dag med mitt hår. Inlåst på mitt arbetsrum. Istället har jag förhandlingar hela måndag. Det innebär att jag måste sitta i förhandlingssalen med min frisyr som efter gårdagens löprunda, dusch och fön visat sig i sin fulla prakt. Det är ganska mycket längre på ena sidan.
-God morgon Sandra och Sandras hår.
-God morgon.

Spegel spegel på väggen där.

-Ser du hur det ser ut?
-Så farligt är det inte.
-Skojar du med mig?!
-...
-Ser du inte att det typ fattas en massa hår här vid örat?
-...
-Det ser ut som en crazy person klippt mig.
-Det enda är väl att det är lite längre på den sidan.
-...
-Där är det lite längre.
-Lite längre? Det ser ut som jag klippt mig själv!
-Det finns inget du kan göra åt det nu.
-Nej, jag förstår att jag inte kan klistra på det igen.
-Du får övergå till damage control.

Ungefär som när jag var fem och min lillebror vred upp en leksaksbil och hjulen snurrade fast i mitt hår så vi fick klippa bort den.

Har jobbat så mycket att jag inte haft tid att klippa mig. På väg från stan går jag förbi stället där jag klippte mig sist. Och går in för att boka tid. Då visar det sig att tjejen bakom kassan kan klippa mig direkt om jag jag vill det. Toppen! Förklarar att jag vill ha det som det är, bara lite kortare. Känslan av att allt är toppen försvinner i samma sekund som hon gör första klippet. Hon tar en hårslinga här och en hårslinga där. Klipp, klipp, klipp. Först förnekelse: hon vet vad hon gör, det är bara jag som är nojjig. Sen kommer chocken: hon har absolut ingen aning om vad hon gör, det är inte jag som nojjig. Det är lustiga huset i mitt hår. Hon drar i min lugg. Försöker få den att bli längre. Det blir den inte. Jag stirrar in i spegeln. Det är för kort på vissa ställen och för långt på vissa. Det ser ut som en treåring har klippt mig. Tror ni det går att jobba hemifrån några månader?

Han är förvånansvärt snabb för att vara så fet.

Höll för andra gången på att kliva på en råtta på grusvägen. Undrar om det var samma råtta som förra gången. Då hoppade jag skithögt och trodde först att det var en jätteliten tax. Det var det inte. Det var Stockholms trindaste råtta.

Ingen regel utan undantag.

Har precis kollat ut och det är ju skitmörkt ute. Min coach har bestämt att jag inte får springa var jag vill när det är mörkt.

Recension av den här veckan.

Som att spotta i motvind.

Min pojkvän tittar på Idol och redogör samtidigt för det väsentliga.

-Den där klädseln var inte så lyckad. Hennes vader ser ju gigantiska ut.

Lugn och balanserad, that´s moi.

När vi kör genom urskogen och hela familjen vildsvin plötsligt står på vägen och stirrar på oss dör jag nästan av förtjusning:

-GRIIIIIIIS! TITTA!

Ingen curling.

Eftersom jag anmält mig till Tjurruset har min löpcoach bestämt att jag måste springa längre rundor. Jag tycker inte om att springa längre rundor. Idag skulle vi mitt i rundan springa uppför en trappa och jag förklarar att jag inte tycker att det är roligt och får till svar från coachen att om du orkar prata så orkar du springa uppför en trappa också.

Jag tycker att ni ska läsa hennes blogg.

Brukar inte länka, men gör ett undantag. Hittade den här bloggen av en liten fighter. Som kämpade till slutet. Med ett enda mål. Att bli frisk och få leva.

Kan jag köpa skor för några hundra kan jag också ge några hundra till Barncancerfonden.

Gustavsberg.

Eftersom vi inte orkar tänka ut något bättre tog vi bilen till Gustavsberg och porslinsfabriken. Andrahandssorteringsbutiken är tråkig. Fabriksbutiken är bättre. Muminmuggar, Ittala och Filippa K. Men med tanke på hur fullproppade våra kökshyllor köpte vi inget och gick och fikade istället. Den lilla crazy bakelsen fick göra oss sällskap.

Min bästa tid är nu.

Ett sånt där gissa ordet-program. Sitter och surfar och tittar inte inte på tvn.
-Ser du vilket ord det är?
-Va? Bröd-s-o-r-t. Vad fan är det för ord?
-Brödrost.

Herregud. Hjälp.

Memo to self: den med störst öron ska stå längst bak på bröllopsfotot.

Vi äter frukost och Jk läser DN och fastnar på bröllopssidan och särskilt för ett foto.
-Kolla på det här fotot!
-...
-Skitläskig. Och så står han liksom bakom hennes rygg.
-Men det där fotot var ju gulligt. De ser så glada ut.
-Hans öra täcker ju hennes ansikte.

Duracellkaninen returns.

Igår var det drinkkväll. Jag värvade direkt M till drinkmixandet i köket. Ni vet hur kass jag är på att laga mat - ungefär lika dålig är jag på att blanda drinkar. Vi inser ganska fort att det inte är någon idé att blanda i glasen. Så vi blandar direkt i en bunke. Mycket smidigt. Så när jag vaknar idag är jag inte mitt charmigaste jag. Mer mullvadsögon och nära döden. Jk har redan försvunnit iväg för att träffa tvååringen och hans päron i lekparken. Jag ska möta dem och käka lunch. Skittrött. Väljer oömma kläder eftersom det brukar ingå baka sandkaka eller kasta boll eller klättra klätterställning. Tydligen hade Jk med systemkameran. Så jag blev dokumenterad på långt håll när jag mullvadade mig fram längs trottoaren. Sen lunch där tvååringen i ett obevakat ögonblick hinner stoppa ner sin hand i mitt vattenglas och plaska runt.
-Vill du byta glas, frågar hans snälla pappa.
-Nejdå, det behövs inte. Det är ingen fara.
För jag är ju immun mot vinterkräksjukan.

Recension light.

Chris Martins röst är inte vad den brukar och han sjunger försiktigt. Släpper vissa delar. Låter publiken fylla i. The quire of Stockholm. Klädd i militärinspirerad kavaj med horisontella ränder runt vänster arm studsar han runt scenen. Fram mot publiken. Runtrunt. Och jag tänker att han blivit ett proffs. Förra gången vi såg honom i Globen för nästan tre år sedan kändes han mer yvig. The show must go on. Trots förkylning och risig röst. Jag undrar hur risigt han skulle vara tvungen att sjunga för att publiken inte skulle sjunga med. De är lojala hans fans. Och när han sjunger Fix you vet jag varför. Då är han magnifik.

Den ensamma glödlampan.

Imorgon ser jag Coldplay i Globen. Vad tror ni om det?

I full fart.

Så fullproppad med böcker om entreprenad att locket inte går att stänga. Men hon klarar pressen än så länge.

Ett steg i någon riktning.

Jag har precis lagat quornfärssås och spaghetti utan att
1) skära mig
2) bränna mig
3) tappa något på golvet
4) hälla ut något
5) brandvarnaren började pipa.

Jag är stolt.

Love is in the air.

Det började med ett försiktigt pickande för några veckor sedan. Sen en stolt uppvisning av den smarta pennan. Det är så enkelt att skriva sms. Man pickar bara med pennan. I början gick det sakta. Pick.....pick......pick........pick. Men sen upptäckte han patiensen. Och nu börjar jag bli orolig för den lilla telefonens säkerhet.

*pick*
*pickpick*
*pickpickpickelipickpickpick*
*PICKPICKPICKPICKPICKPICKPICKPICK*

Det är ju en jättebra tid om du jämför med alla andra som sprang. Perspektivkaka på sin plats.

Klädd i trekvartstights, långa tights, överdragsbyxor, höga strumpor, två underställströjor, huvtröja, mössa och ett par löparhandskar i herrmodell som Jk ger mig när vi går från bilen. Det är skitkallt. Det blåser. Jag känner mig trög i kroppen. Oskarp. Ska springa andrasträcka. Får stafettpinnen. Springer iväg. Är helt stum i benen. Blir förvånad av hur tung jag är. Får pressa. Tar rygg på en tjej som har samma löpsteg som jag. Vi passar bra tillsammans. Springer om henne. Sen springer hon ifatt mig. Vi springer bredvid varandra. Samma takt. Det där brummandet mot asfalten. Någon form av tyst samförstånd. Någonstans efter 2.5 kilometer. Illamående. Jag springer vidare. Tills hela sidan vrider sig. Saktar. Saktar. Stannar. Svär. Känner stressen i bröstet. Springer vidare. Uppför den jävla backen. Jag har ju starka ben. Grusvägen. Mår illa. Springer vidare. Stannar och sätter händerna på knäna. Då kommer han på min vänstra sida. Röd tröja. Saktar sitt galna tempo lite, fångar min blick. Säger kämpa nu, det är så lite kvar, innan han springer vidare. En sån där liten vardagsängel som dyker upp när man minst anar det. Jag springer vidare. Uppför den där backen till växlingen. Helt tom i kroppen. Mår illa. Sen väntan på att det ska vara klart. Åker hem. Åker in till stan för att byta en tröja. Plötsligt illamående igen. Säger til Jk att vi måste gå ut, vi måste åka hem. Jag mår illa. Och sover hela kvällen. Med tanke på kroppens skick borde jag kanske inte sprungit. Men det gjorde jag. Tiden är en dryg minut sämre än tiden jag ville springa på, men nästan två och en halv minut bättre än min tid förra året.

Jag kommer drömma mardrömmar om stafettpinnar i natt.

Imorgon är den där stafetten som jag sprang i ösregn förra året. Springer i hysteriska prestationsångestlaget. Misstänker att det är kraftigt olämpligt för mitt välbefinnande att tvingas umgås med vissa av mina lagkamrater och att jag skulle springa så mycket bättre om jag fick springa just for fun.

Vin i Vasastan.

Möter fantastiska I i ösregnet. Plaskar iväg till den lilla italienaren. I beställer en pizza och jag en sallad. Och världens minsta flaska vin var. Ett perfekt avslut på en onsdag i september.

Dior har fått hedersplatsen på elefantkudden.

Ingen flexledighet för mig. Men på förmiddagen får jag ett sms från Jk att väskan finns kvar. Världens bästa pojkvän har varit och lagt undan den. Blir hämtad efter jobbet och vi åker för att titta på den. Låset är trasigt och måste bytas. Jag snabbletar efter märkning i väskan, men ser den inte. Köper den i alla fall. Och när jag kommer hem och håller den under lampan ser jag. Slitna små bokstäver. Christian Dior. Made in France.

Så hittar jag den i ett skåp. Tittar på prislappen. Tänker mhm. Och lämnar den kvar.

Vad håller jag på med? Visst borde jag ta en timme flex imorgon förmiddag och se om den finns kvar.

Kvällens film.

Min granne Totoro.

Är helt säker på att jag kommer gilla den.

Tjurskallig.

Nu har jag anmält mig till Tjurruset.

Ajja, apelsinodlingen fortskrider som planerat.

Om några år är den nog tillräckligt stor. Ser du blommorna?

Vad är det jag inte förstår?

För några månader sedan lyssnade han på Bo Kaspers Orkesters på repeat. Samma låt. Om och om igen. Vi sitter i samma bil, vi sitter i samma bil, vi sitter i samma bil, vi sitter i samma bil. Ikväll har han fest och nu har de lyssnat på No woman, no cry sjutton gånger.

Omöjligt är bra.

Datasystemet ska uppgraderas. Det innebär att det är omöjligt att jobba. Även om man känner att man måste. Man har inget val utan måste gå hem. Funkar till och med på mig.

Nu går jag hem från jobbet.

Mina eftermiddagar - när man ska fika, träna, shoppa och annat kul - är så konstigt korta nu för tiden.

Den där jag saknar i Stockholm.

Hur man fördriver tiden på Solliden.

En söndag i Vasastan.

Lyssnar på Viva la Vida och plockar ur diskmaskinen och tvättar en vittvätt. Och håller mig i skinnet.

Kaffe.

Promenad, sol och kanske något mer. Som jag drömt om länge.

Med pausknappen intryckt.

Har stått på en stol hemma hos M och skriksjungit "The Time of my life". Har köpt en ny studsboll. Har druckit för många drinkar. Har avslutat kvällen med att åka taxi runt stan med fyra stopp för att alla skulle få gå av precis utanför sin trappuppgång. Jag har haft det riktigt bra.

Pausknappen.

Jag har längtat till den här helgen. Såååå mycket. Kanske inte ett helt bra tecken egentligen. Snart ska jag möta E och sen är det takeaway och drinkkväll.

Ska skutta över St Eriksbron med en skumpa i högsta hugg.

Echinaforceförsök.

Kommer hem lite imponerad över att jag fortfarande inte gått in i förkylningskoma trots förkylningsepidemin på jobbet och sätter nyckeln i låset och vrider om och går in och stänger dörren. Blir stående i hallen. Nycklarna? I låset.

Det är bara en tidsfråga nu.

Den där tyska staden.

River-kasematten ligger precis nere vid hamnen. Snygg restaurang, god mat. Skybaren 20up en bit därifrån högst upp i Empire Riverside Hotel är gigantisk och de gör riktigt bra drinkar. Utsikten var fantastisk, precis som min Strawberry daiquiri. Shoppingmässigt hann vi inte undersöka utbudet så mycket, men det är kvarteren runt rådhuset som kan rekommenderas. Pretzels är obligatoriska. Och självklart måste man gå till Starbucks. Vädret var speciellt. Vi slaskade oss fram i vattenpölar och mitt paraply gick en snabb död till mötes i en kastvind nere vid hamnen. Ett par gummistövlar och sydväst hade hjälpt. Nu var det jag och fraggelfrisyr i tre dagar. Slutligen kan tipsas om CIU där jag drack den godaste daiquirin någonsin.

Jag vill inte.

Snart E4 och vindrutetorkare och bilköer och Stockholm. Jag vill inte åka. Jag kan inte stanna heller. Jag gör ju det som så många vill göra. Den där drömplatsen.

Vad är det för fel på mig just nu?

Latmasken.

Jag dör inte på första berget. Däremot tappar vi bort oss inne i skogen vid ett tillfälle och börjar skratta eftersom vi ser ut som två muppar när vi vimsar omkring i jakt på rätt väg. Skratta är inte bra för seriös löpträning. Sen håller vi ett ganska snällt tempo, trots att vi absolut orkat springa fortare. My bad.

Latmasken måste bort.

Dagens vackraste ögonblick...

...blir troligen när jag ska springa terrängslingan med lillebror T och som Asta 97 år (har fortfarande så ont i kroppen att jag vill dö) hasa mig upp för det där första skitbranta berget.

Ett liv utan dig är som ett ljus utan låga.

Dagens uppgift är att köra från Casa del Vasastan till Casa del Päron. Lyckas med felinställd bilstol (tänk närsynt 90-åring med näsan mot bilrutan) ta mig till E4. Vågar inte ställa om stolen när jag kör. Kan höra min bilskolelärares röst säga När du kör såhär är du inte bara en fara för dig själv utan även för andra. Jäkla gubbe. Jag lyckas mangla mig till en plats i bilköerna from hell och tackar personen som öppnade upp en lucka genom att vinka lite diskret typ Babsan. Efter Södertälje justerar jag stolen eftersom mitt ben somnat. Tänker det är bara fyra timmar kvar tills jag inser att det är skitlänge. Greppar pensionärsgreppet om ratten och mår lite illa av ett kärleksbrev som skickats in till Lugna Favoriter istället.

Vem är idioten som sa att pain is temporary, glory is eternal?

Min önskan om att träningsvärken från illerinnebandyn skulle vara bättre idag gick inte i uppfyllelse. Istället var det fortsatt slow motion. Att ta upp en tappad penna från golvet var nästan omöjligt. Fantastiskt.

Göta Petter.

Har lagt till en ny bloggfavorit. Kolla in det söta inlägget om det nya livet.

Färdtjänst nästa.

Precis insett att det är en sak att geggamojja sig igenom 6 km på en hyfsad tid och en helt annan att spela innebandy i 1.5 timme. Please kill me.

I väntan på den riktiga apelsinodlingen.

Dagens aktivitet.

Provsitta barstolar till köket.

Dagens aktivitet.

Stå under ett paraply på en äng bredvid Gripsholms slott och smsa.

När det ändå pissregnar.

So far:
Strykbräda med Manhattantyg - check!
Ett kuddöverdrag med elefanttyg - check!

To do:
Två kuddöverdrag med tyget jag valt.
Två kuddöverdrag med tyget jag inte valt.

Gör om, gör rätt.

Jag vill inte ha mer regn. Det är min sista semestervecka och då ska det vara sol.

Skärpning, SMHI.

Pride.

Martini.

Tillbaka i Stockholm igen. Tom lägenhet. Vrider om nyckeln i låset. Klockan är för mycket för att ansluta till den lilla grillfesten på Sveavägen. Stockholmsljuden genom de öppna fönstren. Bilarna, tågen. Öppnar väskan i hallen och öser ut allt. The past seven days. Öland och Casa del Päron. Aldrig tillräckligt med tid. Går ut i köket, öppnar kylskåpet. Martini med två isbitar. Men imorgon ska jag träffa mina darlings.

Geggamojja är alltid bra.

Igår sprang jag hemstadens terrängbanana på 6.5 km. Där hetsmupparna tävlar en gång om året. Hela tiden fokus på att hitta vita fyrkanter och vita färgkluttar på stenar och berg. Tänker inte på steglängd eller kilometertid en enda gång. Det är väldigt mycket uppför. Men också kärr och ängar och obefintliga stigar. Den absolut roligaste rundan jag sprungit i år. Kanske borde ställa upp i damklassen?

I give you ett av sommarens äckligaste kryp.

Ninde, du har rätt! Det är tydligen ett lokalt namn på den lilla insekten. Blinding. Kallas också för broms, hästfluga eller blinning. Trodde bromsar var mycket större. Såna som hästen fick på sig när man red ut i skogen. Självklart de gånger man red barbacka.