Den där tyska staden.

River-kasematten ligger precis nere vid hamnen. Snygg restaurang, god mat. Skybaren 20up en bit därifrån högst upp i Empire Riverside Hotel är gigantisk och de gör riktigt bra drinkar. Utsikten var fantastisk, precis som min Strawberry daiquiri. Shoppingmässigt hann vi inte undersöka utbudet så mycket, men det är kvarteren runt rådhuset som kan rekommenderas. Pretzels är obligatoriska. Och självklart måste man gå till Starbucks. Vädret var speciellt. Vi slaskade oss fram i vattenpölar och mitt paraply gick en snabb död till mötes i en kastvind nere vid hamnen. Ett par gummistövlar och sydväst hade hjälpt. Nu var det jag och fraggelfrisyr i tre dagar. Slutligen kan tipsas om CIU där jag drack den godaste daiquirin någonsin.

Jag vill inte.

Snart E4 och vindrutetorkare och bilköer och Stockholm. Jag vill inte åka. Jag kan inte stanna heller. Jag gör ju det som så många vill göra. Den där drömplatsen.

Vad är det för fel på mig just nu?

Latmasken.

Jag dör inte på första berget. Däremot tappar vi bort oss inne i skogen vid ett tillfälle och börjar skratta eftersom vi ser ut som två muppar när vi vimsar omkring i jakt på rätt väg. Skratta är inte bra för seriös löpträning. Sen håller vi ett ganska snällt tempo, trots att vi absolut orkat springa fortare. My bad.

Latmasken måste bort.

Dagens vackraste ögonblick...

...blir troligen när jag ska springa terrängslingan med lillebror T och som Asta 97 år (har fortfarande så ont i kroppen att jag vill dö) hasa mig upp för det där första skitbranta berget.

Ett liv utan dig är som ett ljus utan låga.

Dagens uppgift är att köra från Casa del Vasastan till Casa del Päron. Lyckas med felinställd bilstol (tänk närsynt 90-åring med näsan mot bilrutan) ta mig till E4. Vågar inte ställa om stolen när jag kör. Kan höra min bilskolelärares röst säga När du kör såhär är du inte bara en fara för dig själv utan även för andra. Jäkla gubbe. Jag lyckas mangla mig till en plats i bilköerna from hell och tackar personen som öppnade upp en lucka genom att vinka lite diskret typ Babsan. Efter Södertälje justerar jag stolen eftersom mitt ben somnat. Tänker det är bara fyra timmar kvar tills jag inser att det är skitlänge. Greppar pensionärsgreppet om ratten och mår lite illa av ett kärleksbrev som skickats in till Lugna Favoriter istället.

Vem är idioten som sa att pain is temporary, glory is eternal?

Min önskan om att träningsvärken från illerinnebandyn skulle vara bättre idag gick inte i uppfyllelse. Istället var det fortsatt slow motion. Att ta upp en tappad penna från golvet var nästan omöjligt. Fantastiskt.

Göta Petter.

Har lagt till en ny bloggfavorit. Kolla in det söta inlägget om det nya livet.

Färdtjänst nästa.

Precis insett att det är en sak att geggamojja sig igenom 6 km på en hyfsad tid och en helt annan att spela innebandy i 1.5 timme. Please kill me.

I väntan på den riktiga apelsinodlingen.

Dagens aktivitet.

Provsitta barstolar till köket.

Dagens aktivitet.

Stå under ett paraply på en äng bredvid Gripsholms slott och smsa.

När det ändå pissregnar.

So far:
Strykbräda med Manhattantyg - check!
Ett kuddöverdrag med elefanttyg - check!

To do:
Två kuddöverdrag med tyget jag valt.
Två kuddöverdrag med tyget jag inte valt.

Gör om, gör rätt.

Jag vill inte ha mer regn. Det är min sista semestervecka och då ska det vara sol.

Skärpning, SMHI.

Pride.

Martini.

Tillbaka i Stockholm igen. Tom lägenhet. Vrider om nyckeln i låset. Klockan är för mycket för att ansluta till den lilla grillfesten på Sveavägen. Stockholmsljuden genom de öppna fönstren. Bilarna, tågen. Öppnar väskan i hallen och öser ut allt. The past seven days. Öland och Casa del Päron. Aldrig tillräckligt med tid. Går ut i köket, öppnar kylskåpet. Martini med två isbitar. Men imorgon ska jag träffa mina darlings.

Geggamojja är alltid bra.

Igår sprang jag hemstadens terrängbanana på 6.5 km. Där hetsmupparna tävlar en gång om året. Hela tiden fokus på att hitta vita fyrkanter och vita färgkluttar på stenar och berg. Tänker inte på steglängd eller kilometertid en enda gång. Det är väldigt mycket uppför. Men också kärr och ängar och obefintliga stigar. Den absolut roligaste rundan jag sprungit i år. Kanske borde ställa upp i damklassen?

I give you ett av sommarens äckligaste kryp.

Ninde, du har rätt! Det är tydligen ett lokalt namn på den lilla insekten. Blinding. Kallas också för broms, hästfluga eller blinning. Trodde bromsar var mycket större. Såna som hästen fick på sig när man red ut i skogen. Självklart de gånger man red barbacka.

Sudoku

Jag måste lösa hela när jag väl börjat.

Ett av mina lite mer ocharmiga drag.

Vi är värda hedersmedlemskap i sjöscouterna nu.

Det finns uppenbara fördelar med att vara i Casa del Päron. C finns i närheten. Idag kommer hon och hämtar upp mig med en kanot på biltaket. Väl ute vid havet ska den lastas av. Vi har klara problem att lista ut hur man får upp mekanismen på spännbanden som håller fast kanoten. Efter ett getingstick (C) och ett blindingbett (jag) lyckas vi få loss banden och hasa kanoten ner till vattnet. Vi bestämmer oss för att inte ta på oss de stora orange flytvästarna med krage för att inte förstärka intrycket av att människor som ser oss borde ringa sjöräddningen. Sen paddlar vi glatt iväg. Omedelbart utbryter ett mindre tumult när C som sitter bak i kanoten ropar blinding, blinding och jag ropar var? och hon ropar där, på dig! och jag ropar iiiiih och allmänt fäktande utbryter. Man fäktar inte i en kanot. Det får man ju lära sig redan som liten scout. Och man sitter alltid ner i kanoten. Men kanoten är osänkbar precis som C:s pappa garanterat och vi paddlar ut i skärgården och lyckas lägga till på en av öarna längst ut i kustbandet genom att hasa upp kanoten i vassen efter att ha skrapat den mot en klippa. Sen flippfloppar vi iväg bort över klipporna för att äta vår matsäck.

Uppförsbacke.

Det där löpuppehållet före, under och efter Italienresan var inte bra. Min kilometertid igår var 20 sekunder sämre än innan jag åkte till Italien. Det blir på 5 km 1 minut och 40 sekunder. Så ikväll är det jag och den där slingan igen.

Me, myself.

1) Vad åt du till frukost?
En ostmacka och en kaffe på ett litet café i Kalmar.

2) Lägg ut den senaste bilden du tagit på dig själv. Obs! Bara du själv får figurera på bilden.

3) Vem fick du ditt senaste sms ifrån?
Mamma.

4) Vilken färg har din dator? Alltså skalet…
Svart. Med ett litet vitt äpple på.
(Egentligen är det inte min dator, men det är den jag använder)

5) När var du arg senast?
När vi var ute och skulle springa 7.9 km-slingan och jag fick kramp i axeln.

6) Ditt bästa minne från skoltiden?
Kan inte komma på ett bästa minne. Tyckte det var ganska trivsamt på gymnasiet när estrar skulle tillverkas och läraren glömde sätta igång dragskåpen. Vi fick gå hem. Överraskningar är alltid bra!

7) Ditt sämsta minne från skoltiden?
Kanske när mellanstadiefröken förklarade för oss att ingen fick gå från bordet förrän alla ätit upp sin lapskojs. Trauma.

8 ) Yoga eller löpning?
Jag har aldrig prövat yoga. Däremot håller jag ju på med den där löpningen. Och ikväll är det dags igen.

9) Spaghetti Bolognese eller Oxfilé Provencale?
Äter inte kött.

10) Vilka tidningar läser du regelbundet?
DN, Elle, Vogue, Damernas Värld, Aftonbladet (hate it, men köper ändå), Pause, Fokus, Expo etc - jag läser i princip ALLA modemagasin. Numera smugglar jag in dem hemma.

11) Favoritkaraktär i deckare? Böcker, teve eller film.
Oj, jag läser inte så mycket deckare. Men jag gillar Klackenbergs åklagare Svea Lundström Duval.

12) Teveprogram du aldrig missar? Och om du gör det så ser du till att spela in eller kollar reprisen.
Det finns inget sånt teveprogram.

13) Vem är du avundsjuk på?
Människor som är skitduktiga på sitt jobb, drivna och samtidigt jordnära och ödmjuka.

14) Din bästa revansch?
Revansch mot mig själv. Att mala mig igenom juristlinjen. Ångestknut många gånger. Och lyckas nå målet jag satte upp när jag började. En tingsplats på den tingsrätt där jag är nu.

15) Din bästa chef ever respektive din sämsta? Bästa: Sämsta:
Jag har ju inte en chef på det sättet.

16) Mat som du aldrig någonsin kommer att äta? Orsak?
Sniglar. Come on.

17) Offentlig person som du skulle vilja ta dig ett snack med?
Mugabe.

18) Kaffe eller te?
Kaffe.

19) Skostorlek?
39

20) Hur ofta är du på IKEA?
Kanske tre gånger om året? Fyra? Fem?

21) Om du hade fem miljoner över….vad skulle du då köpa?
Ett hus vid havet.

Ännu mera roadrip.

Har hunnit med Stockholm-Casa del Päron-Kalmar-Borgholm-Sommarhus på Öland-Kalmar-Casa del Päron.

Dagens notering: jag mår inte bra av för mycket radioreklam.

Gamla Bettan.

Det är varmt. Blå himmel. Då måste man självklart åka ut med båten. Att åka ut med båten har ungefär hälften av gångerna inkluderat att båten stannat mitt ute på havet. I don´t do sjönöd.

Jag hatar sjönöd.

Det här kan bli en kul eftermiddag.

Amalfi.

Jag har ju redan visat er hotellet vi skulle bo på tre nätter i Italien. Ett ganska litet hotell på Amalfikusten på sorrentinska halvöns södra sida. När vi lämnar Pompejis ruiner bakom oss knappar vi på GPS:en som räddade oss ut ur Rom och hoppas att hon ska vara lika snäll nu. Om en kilometer sväng till höger. Vi tycker att hon dirigerar oss lite märkligt. Vi hamnar inne i en liten by bredvid bergen som sträcker sig över hela halvön. En lämplig väg från Pompeji går västerut via kusten till Sorrento och därifrån söderut. Istället guidar hon oss rakt söderut. Men eftersom hon guidade oss så bra i Rom har vi stor tilltro till henne. Den smala vägen har en galen lutning och när vi får möte tror jag att vi ska dö varje gång samtidigt som jag tackar hyrbilsföretaget för att det bara är J som står som förare i kontraktet. Efter att GPS-rösten fått fnatt och börjat komma med förslag som Om möjligt gör en u-sväng och Gör en u-sväng nu och Sväng till vänster, trots att det enda som finns till vänster är ett lågt plåträcke som skydd mot stupet på andra sidan bestämmer vi oss för att inte lita på allt hon säger. Vi möter gigantiska bussar som tutar för att informera om att här kommer vi med en gigantisk buss flytta på er annars blir det repor och mos. Det finns inget utrymme för möte. Det krävs backningarn, korrigeringar och att man kör så nära klippvägen att man kan peta på den. Vi inser direkt varför alla bilar har backspeglarna infällda och vevar ner rutorna och fäller in våra också. När vi kommer upp till en tunnel tänker jag att nu kommer den bättre vägen, det kommer bli fint det här. Istället ska vi åka i samma lutning nedför berget. Om jag måste välja vilket som är värst av att åka uppför och nedför är det helt klart nedför. Det blir väldigt tydligt exakt hur jäkla brant det är, hur långt nedanför oss som vattnet ligger och hur extremt låga vägräckena är. Jag tröstäter Bounty som vi köpt på Autogrillen och när vi stannar för att beundra utsikten vid en liten parkeringsplats som knappt rymmer en bil har jag fortfarande hela munnen full med Bounty. På det enda fotot av mig vid utsiktsplatsen ser jag ut som en hamster. Fab. Jag kan inte ta åt mig äran för att vi kommer fram till det lilla hotellet. Som för övrigt från vägen ser ut att bestå enbart av en inhägnad parkering. Som är fullproppad med bilar. Vi parkerar i infarten och ser den lilla hissen man tar för att åka ner till receptionen. Plan -6. Väldigt James Bond. Vi swischar ner och blir hjärtligt mottagna av den fantastiska personalen. De lovar att flytta om lite på parkeringen så vår bil får plats. Vi får nyckel till rummet. Och det är så fint. Terass mot havet. Utsikten kan inte vara bättre. Sen letar vi upp hotellets restaurang som ligger på samma plan som receptionen. Självklart har även den en terass ut mot havet. It´s all about the view. Vi får ett bord bredvid ett välgrillat par som pratar lågmält och håller varandra i handen. Kyparen rekommenderar languster. Vi nickar. Det blir bra. Han kommer in med vinkyl och vin och efter en hel dag i bil med ett avbrott för besöket i Pompeji blir stämningen vid vårt bord glad väldigt fort. Jag antar att det harmoniska paret helst av allt skulle kasta något hårt på oss för att få fortsätta att ha det harmoniskt.

I ett skyltfönster i Rom.

Pälskragen är inte jag. Men i övrigt. Perfekt. Kjolen. Kavajen. Med en annan väska. Enkelt och snyggt. Me want!

Pompeji

Jag vet inte vad jag förväntat mig att få se. De där ruinerna. Vesuvius utbrott år 79 som begravde Pompeji under ett tjockt lager aska. På 1700-talet påbörjades utgrävningar som pågår än idag. Det är stekhett när vi promenerar in i staden. Och det är lika häftigt som det är varmt! En av huvudgatorna känns evighetslång. Relativt låga stenhus. Med trädgårdar. Mosaik på golven. Målningar på väggarna. Stora keramikkärl. Gatorna är stenbeklädda och här och där ligger några lite större stenar mitt i vägen. Övergångsställen. Jag sticker näsan i guideboken igen och glömmer att solen grillar oss. Här och där pågår utgrävningar bakom små staket och stängsel. Vissa av husen får man inte gå in i, men det mesta verkar vara möjligt att besöka. Är man nyfiken i en strut och har obegränsat med tid finns det mycket att titta på. Blir lite förvånad över att många av målningarna är oskyddade. Inom räckhåll för oss som är där. Till viss del skyddade mot solen av husens tak, men ändå. Vi promenerar runt och försöker följa guideboken. Ett bageri med stor ugn och något som ser ut som en kvarn. Faunens hus med den lilla dansande faunstatyn som står vid ingången. En av Pompejis mest inflytelserika familjers residens. Amfiteatrarna. Stora och lilla. Den stora är gigantisk. Uppe på teaterns krön kan man skymta Vesuvius. Vi går vidare till de termiska baden. Utsmyckade med små terakottagubbar som ser ut att hålla uppe det välvda taket. Håller på att kliva på en av Pompejis hundar när vi kliver in i badhuset. Han ligger och svalkar sig på stengolvet och verkar nöjd med livet i Pompeji. Pompeji är verkligen sevärt, men vill man även se gipsavgjutningarna av människor man fann under askan måste man ta sig till museet i Neapel.

Lilla Rom.

Två nätter i Rom. Då får man turista effektivt om man vill hinna se så mycket som möjligt. Mitt första besök och jag hade vissa krav på vad jag ska se, men det bestående minnet från Rom är nog nära döden-känslan. Jag höll hela tiden på att bli överkörd. Kändes det som i alla fall. Vespor, små bussar och polisbilar swischade förbi i hundraåttio på de inte alltid särskilt breda vägarna. Tog skydd bakom en liten böjd italiensk tant när vi skulle gå över gatan första gången. Hon satte resolut ut foten i gatan och började gå. Bilar tvärnitade och vespor svängde runt henne. Taktiken att vänta är meningslös. Det blir inga luckor i trafiken. Lösningen är att gå och hålla tummarna. Det lilla hotellet där vi skulle bo ligger i kvarteren vid Spanska trappan. Vi nöjer oss med att betrakta trappan på håll, tar ett foto och check på kartan över Rom som blir skrynkligare och skrynkligare när vi inte orkar vika ihop den ordentligt utan använer den beprövade knölmetoden. Köper stora flaskor vatten. Solkräm med faktor 25. Solglasögon. Inleder vår första dag i Rom med den där världsberömda fontänen. Fontana di Trevi. Check! Det är verkligen galet mycket folk, kameror smattrar hysteriskt och en arg polis blåser i visselpipa när någon inte gör som han vill. Fram med kartan igen. Vi går vidare mot Colosseum. Check! Det är stort. Pampigt. Men jag trodde jag skulle falla för det mer än jag gör. Kanske beror det på att man sett arenan så många gånger på bilder och på film att den tappat lite av sin charm. Det är magnifikt, visst. Och när man lutar sig mot staketen som ska hindra nyfikna besökare från att dunsa ner så är det lätt att fantisera om hur det har sett ut. Hur djuren flyttats från sina burar upp till arenans markplan. Var kejsaren och hans följe satt. Hur allmänheten strömmat in genom de många ingångarna för att man skulle kunna fylla arenans sittplatser på kort tid. På väg tillbaka till hotellet går vi genom Forum Romanum. Fram med kartan igen. Check! Tempelruiner, kolonner och Septimius Serverus gigantiska triumfbåge. På kvällen går vi ännu en promenad. Denna gång till Piazza Navona för att se om torget har den där teatraliska atmosfären som guideboken beskriver och för att se om vi kan hitta någon trevlig restaurang på vägen. Rom är turisternas stad. Torget är fullsmockat. Så mycket människor att det bara är ett myller. Vi smiter in på en bakgata istället och vimsar runt i jakt på den restaurang som hotellet rekommenderat. Hittar den lilla pizzarestaurangen, men väljer att äta pasta istället. Det är resans billigaste måltid. 17 euro för två personer. På väg tillbaka till hotellet svänger vi förbi Pantheon. Alla gudars tempel, där Rafael ligger begravd. Det är skitstort. Imponerande. Check, check! Vi bestämmer oss för att köpa glass på en av Roms alla Gelaterias. Kokos, körsbär och stratcciatella. Den godaste körsbärsglass jag någonsin ätit. Sover som en stock trots att vår airconditioner inte sammarbetar utan hackar och knackar och bråkar. Vår heldag i Rom är vikt för Vatikanen och Peterskyrkan, som tillhör mina ska se. Vi har hört om de timslånga köerna och fått tipset att vara där så fort de öppnar. Den planen har spruckit redan när vi vaknar klockan 11 istället för klockan 9. Vi bestämmer oss för att det inte är någon idé att flaxa dit i panik. Istället äter vi frukost på ett litet café i närheten av hotellet, köper vatten och lite godis i en affär och går till tunnelbanan. Bestämmer oss för att gå till Vatikanmuseét först. Blir stoppade på vägen fram till museet av frivilliga guider som förklarar att det är två timmar kö, som vi slipper stå i om vi väljer att gå deras guidade tur. Vi tackar nej och fortsätter runt hörnet. Och det är ingen kö. Alls. Vi kliver in i byggnaden och väntar på att kön ska dyka upp eller att vi ska få bekräftat att vi är på fel ställe. Men inget händer. Vi får våra biljetter och kan börja rundvandringen. Check, check! Jag tappar hakan. Samlingen är häpnadsväckande. Målningar, kartor. Jag läser nästan sönder guideboken. Vill titta på allt. Men museet är gigantiskt. Sixtinska kapellet är mycket mindre än jag väntat mig. Men fantastiskt. Sevärt. Det tar mycket längre tid än man tror att följa pilarna genom hela museet. Peterskyrkan är nästa stopp. Det gigantiska torget bredvid. Köer fram till kyran. Men inga timslånga. Det tar en haltvimme. Skyltar med krav på klädsel. Inga bara axlar. Jag har linne. När vi kommer fram till två herrar som avvisar folk som inte har något att täcka axlarna med krånglar jag fram min svarta tunika och drar på mig den och tror att jag ska avlida av värmen. Kupolen ska vara the shit. Så självklart ska vi checka! den också. Hiss eller trappor? Trappor såklart. Att ta trapporna upp till terassen är piece of cake. Trappan upp i kupolen är lite värre. Det är trångt. Amerikanarna framför oss med dålig kondis flåsar och stånkar sig med möda upp steg för steg. Det går snigelsakta. Men så är vi uppe. Kupolen är fantastisk. Människorna nere på kyrkgolvet är små myror. Kyrkan är helt otrolig. Gigantisk. Tydligen högre än Globen. Den är något man måste se om man kommer till Rom! Restaurangjakten för kvällen ska gå bättre än kvällen innan. På väg ut för att leta restaurang stannar vi till i hotellets lobby för att lämna nyckeln och tjejen bakom disken är upptagen med att förklara något för ett sällskap på italienska. J lyssnar och när vi lämnar hotellet är han nöjd.
-Vi går dit!
-Va?
-Vi går dit!
-Vart?
-Till stället hon rekommenderade dem.
-Men vi vet ju inte var det ligger?
-Hon sa vid Ferrari-butiken. Och det ska vara en siciliansk restaurang. Hur många kan det finnas?
Vi promenerar iväg. Allt som syns från gatan är en dörr och en trappa upp. Vi kliver in och servitrisen tittar på oss som om vi var aliens. När vi frågar om det finns ett bord förklarar hon något långt på italienska innan hon tar med oss upp för trappan flera våningar upp. Där träffar vi en liten kypare som förstår oss och svarar att visst finns det bord för oss. Restaurangen är jättefin. Vi är de enda som inte pratar italienska och när sällskapet från hotellet dyker upp sitter vi vid ett fönsterbord och ser nöjda ut. Det är den bästa middagen under hela resan. Dagen efter tar det oss en timme att krångla oss ut ur Rom med hyrbilen. Thank god att vi hade GPS:en. Om 300 meter sväng till höger. Utan hennes guidning hade vi kört runt där fortfarande.

Vilohem i Vasastan

Landade en timme försenade igår kväll. Hann bara hem och byta om innan det var dags för födelsedagsmingel hemma hos E. Vi avverkade ett antal små snittar och flera flaskor rosévin. Och drinkar. Så idag var jag inte trött. Jag var 80 år. Har haft en heldag i soffan. Man skulle kunna tro att jag haft tråkigt. Men det har varit fantastiskt. Läsa tidningar. Surfa. Slötitta på tv. Gangs of New York. Simpsons. Project Runway. Innan han försvinner iväg för att fira en kompis fiskar han fram Elle och ett godishalsband.
-Det finns en tiramisu i kylen också.
Om jag skulle sakna Italien för mycket I guess.

Jag tror inte på tomten heller.

Har legat i soffan hela dagen och läst alla bloggar, tidningar och snokat på Facebook. Så nu har jag även gjort numerologitestet. Och jag tror inte på horoskop. Men det stämmer löjligt bra.

Siffran Åtta:
Åttor förutspås världsstor framgång, kanske på grund av sin otroliga övertygelse och viljestyrka. Du kan ibland verka kylig trots att du har stor medmänsklighet, vilket förvirrar de nära och kära. Som åtta känner man sig ofta missförstådd. För att nå dina mål går du gärna den långa vägen, bara du slipper att få råd ifrån andra. Tycker du arbetet är intressant kan du jobba hur mycket som helst.

Se upp så att du inte försummar dina närmaste och glömmer att säga vackra ord till dem. Din enorma arbetsvilja och prestationsförmåga kan leda till att du drabbas av så kallad dålig stress. Var rädd om din psykiska hälsa.

För att du ska kunna ha ett fungerande förhållande måste du ha antingen dra ner på arbetet eller ha en mycket förstående partner.

Saturnus regerar ditt liv och de bästa färgerna för dig är mörka färger som svart och mörkblått.

Och...

...nu ska jag sova.

För om fyra timmar ska jag gå upp.

Sen väntar Rom i tre dagar och sen allmän roadtrip i Italy.

Vad tror ni om det?

It´s something about.

I fredags började min första semester ever. Inleddes med vindrinkar med kollegor på Kungsholmens pråm. Sen bilkörning ner till Casa del Päron på lördagen för att fira födelsedagar. På vägen ner möter det mig. Hur fjantigt det än låter. Alltid samma känsla. Den möter mig någonstans efter Söderköping. Det är något med skogen. Träden. De stora tallarna. Kullarna. Sjöarna. Husen. Stora pusselbitar av mig. Jag sover utan vridande. I den vita sängen med trägavlarna. Med Disneystickers som jag klistrat dit någon gång för länge sedan. Det är havet. Saltet. Måsarna. Det är varenda gruskorn på stigen ut till vågorna. Det är gräset som böjts av ständig vind från Östersjön. Det är svanarna som vinglar i svallet från Gotlandsbåten. Där har jag min tillflyktsort. Mitt andrum. Där fattar jag mina beslut. Där klarnar tankarna. Där är jag som bäst.

Imorgon åker jag till Italien.

Ni vet ju redan att jag är sämst på att planera packning och packa. Men har en hel del idéer om vad jag måste komplettera med innan jag kan packa.
-Pocketböcker och tidningar
-Några nya linnen
-Ett par sandaler
-Solskydd
-En större resväska
-En större väska att ha som handbagage

Men nu ska jag smita iväg och äta frukost på något Café.

I min naturliga miljö.

Att jämföra med då.

You´re the Apple of my Eye.

I´m bored.

Really really bored.

Krakel Spektakel.

Lååång dag på jobbet. Men är inbjuden till Allsångsafton hos Ch kl 19. Möter alltid lika stiliga E vid Vasaparken och promenerar dit. Sedan chockas vi i en timme av Anders Lundins kroppsspråk och Magnus Ugglas frilla. Sen går jag och E hem igen.

Äntligen.

Självklart har jag alla säsonger. Säsong 1 och 2 på VHS, vilket innebär att jag inte kunnat titta på dem på flera år. Så idag köpte jag dem på dvd. Mycket bra investering.

Snytbaggens drömplats.

Det regnar idag också, men solen kommer fram lagom när vi kommit upp på gruvberget och klättrat upp i utkikstornet. Skog. Skog. Skog. En miljard träd. Påminner mig om Småland på många sätt. Kastar stenar ner i de gamla gruvhålen och lyssnar några sekunder innan plasket hörs från underjorden. Mina svarta balleringaskor blir röda av jorden. Plockar upp stenar. Väger i handen. Den där marken som var så rik på silver. Nu gruvor tomma sedan länge, tömda. Förfluten tid. Bara då. Idag. Sönderruttnade stockar, en gång byggnader. Tidens gång. Som vanligt petar det mig i själen. Jag torkar den röda jorden från ballerinaskorna och kliver in i bilen.
Vi stannar för att titta på ångbåtarna och gamla tåg och kliver rakt in i en loppmarknad. Och där hänger den. Masken. 30 kr. Jag ångrar att jag inte köpte den. Hög skrämsfaktor.
Sen stannar vi på en Herrgård för att äta sen lunch. I glasverandan står han. Uppstoppad. Är säker på att han var en av de snyggaste bäversnubbarna i Dalarna en gång i tiden.

Och kossorna var där i år igen med vattenkammade frillor.

Men det är fint och tyst på kvällen.

Så långt från Sex and the City man kan komma.

Åker med upp till det där landet efter jobbet. Inser när jag vaknar av regndroppar mot stugans tak att det regnar ganska mycket. Och att jag har glömt mina converse. (Hur bra nu de skulle varit i plaskvått gräs?) Skit. Snokar runt lite i stugan och i hörnet bredvid byrån hittar jag två par gummistövlar. I typ storlek 44. Sjukt snyggt.

Dagmar, jag älskar dig.

Så hänger den där. Dagmarkoftan. På rea. Halva priset. Ändå dyr. Tjejen som jobbar där ser direkt en potentiell kund. Visst är den fin? Jag hummar och säger att jag inte är så säker på färgen (fast jag tycker den är fantastisk). Hänger tillbaka den. Den är ju brun. Men inser hur mycket jag skulle ångra mig om jag lämnade den där. Det måste ju vara ett tecken att den hängde där och väntade på mig.

My precious.

Jag har varit så avundsjuk i två höstar. Avundsjuk på att det var bara för killar. Men i år är det för tjejer också. Det kommer vara hemskt tungt. Men äntligen får jag också! Förstår ni hur mycket geggamojja det kommer finnas där ute! Och hur mycket jag kommer ångra mig när jag blir nedtrampad i någon sumpmark. Men den där medaljen är så gott som min redan.

Sjukt tråkig träning.

Promenerade bort till löpspåret och valde en sträcka för intervall. Sprang den joggade tillbaka sprang igen joggade tillbaka. Efter sju gånger var jag uttråkad. Valde ut en backe. Sprang upp joggade ner sprang upp joggade ner och igen och igen och igen. Lika tråkigt. Valde en brantare backe. Sprang upp joggade ner sprang upp joggade ner. Efter tio upp och ner valde jag att springa ett varv i slingan istället och sen springa hem. Trodde inte att det skulle kännas något alls i kroppen idag. Men nu har jag i alla fall lite träningsvärk i låren. Mission accomplished.

Intervallträning.

Jag får flashbacks till rugbyträningen när vi sprang och räknade lyktstolpar. Spring snabbt fyra, jogga två. Here goes.

Med rosa glasögon?

Varenda plats i biosalongen är upptagen. Jag kan se fyra killar i havet av människor. En av de är fantastiska Ch. Filmen rullar igång och först känner jag mig inte hemma. Musiken till förtexterna är fel. Men så rullar den igång. The movie. Och för att inte avslöja för mycket så är den lite för sockersöt på något ställe, men tonen är den samma. Samantha är samma. Miranda är samma. Och Charlotte. Och Carrie i det stora hela. Och kläderna är fantastiska. Filmen har fått manliga filmkritiker att se rött. De plattar ut den till att handla om kläder och skor. Yta och smink. Vissa mäns förkärlek för att stämpla kvinnor som offer. Kvinnor som klär sig snyggt och agerar som karaktärerna i filmen måste ju vara offer. För mig är resonemanget obegripligt. Jag tror man ser det man vill se. Sex and the city handlar inte om offer. Den handlar om allt annat.

Sex and the City.

Imorgon klockan 18 är det jag som knölar ner mig i biostolen laddad med godis, vatten och takeawaykaffe för 2.5 timmar i New York. Och vem skulle vara en mer perfekt biodejt än Ch?

Vad tror ni?

Om det här. Och det här.

Babysteps.

Är fantastiskt omotiverad när jag drar på mig springskorna och klickar igång ipoden och ställer in Nike + på grundläggande. Springer rundan motsols. Försöker hålla högre tempo, ta längre kliv och tänka att det ska vara jobbigt. Att jag ska bli trött i benen. Det blir jag inte. Men när jag klickar av ipoden hör jag den där rösten. Hi, this is Lance Armstrong. Congratulations! You´ve just set a new personal record för the mile.

En mycket fab söndag.

Vaknar riktigt sent. Fixar sen frukost. Äggröra, rågmackor, naturell yoghurt och jordgubbar. Och en espresso. Och den obligatoriska tidningshögen med Dagens Nyheter, Elle, Glamour och Femina. Och Svensk Damtidning. Skvaller är bra för min hjärna. Så det så. Och solen skiner. M vill att jag ska följa med ut till Drottningholm, den lilla royalisten. Men båten går om 45 minuter och en spurt till ångbåt ingår inte i min söndag. Lovar att spöa honom i minigolf när han kommer tillbaka in till stan i eftermiddag istället. Däremot vet jag att Ch garanterat inte skulle följa med och guppa med ångbåt till Drottningholm, så nu har jag bokat upp en fika med honom och E.

Det är det där med utanför tullarna.

Den där midsommarfesten som vi ska dirigera i år igen. Förra året var vi 15 och det funkade fint. Men 25 personer? Det behövs fler bord, stolar, glas med fördrink, mer potatis, fler tårtor och on and on and on. När klockan är 14 och gästerna börjar anlända har vi fått upp två av tre partytält och ställt iordning borden, men det är allt. Potatis skrubbas samtidigt som fördrink blandas och frågor till tipspromenaden skrivs ut. Jag står i linne och shorts när första gästerna kikar in i köket. De tar hand om fördrinken. Jag skrubbar vidare på min potatis. Fler gäster kommer och börjar med potatiskokning, gräslökshackande och dukning. När alla gäster anlänt utbryter mingel och solen skiner. Sillunch är första punkten på programmet, men vi saknar nubbesånghäfte, så det sjungs färre snapsvisor och intas färre snaps än förra året. Vilket nog är tur. Ett gigantiskt regnmoln sveper in över trädtopparna och borden bärs raskt in under de två redan existerande partytälten och det tredje tältet byggs i fast forward och ställs över de sista borden bara någon minut innan regnet hamrar ner. Vid mitt lilla bord utbryter snapsande för att hålla stämningen uppe. Skål för solen. Det byts snapsar - Har du hjortronsnaps? Vill du byta mot Svart vinbär?-, hälls ut snapsar - Fyfaan! -Ja, den smakar sjukt äckligt, häll ut! - och hälls upp nya. Äckligast var svart vinbärssnapsen, så den hälldes ut mest. Memo to self: köp inte nästa år. Regnet slutar och solen är tillbaka och lagledare väljs ut till den obligatoriska kubben. Sen väljs lag. Precis som på lågstadiet. Men med hjärta. Hejarramsor, hopp och flax och kubbar som flyttas en millimeter hit eller dit. Segervrål och ännu mer hoppande utbryter. Kubb tar fram våra finaste sidor. Mitt lag bjuder på en sprättig vinnardans.Efter kubben är det tipspromenad med klassiska frågor som till exempel hur mycket väger en valross. Sedan är det grillning och röken ligger tät över trädgården. Många är väldigt glada i hatten och grillar lite allt möjligt. När röken blir allt tätare visar det sig att I glömt en köttbit som flamberats till kol. Efter grillningen jordgubbstårta och kaffe. Och champagne, bilar, chips, bridgeblandning och allt möjligt cirkulerar runt bordet. Många byter från sommarklänning till sommarklänning + jeans + strumpor + sneakers + kofta/jacka + filt. Kombinationerna för att inte frysa är fantastiska. Jag har jeans under min klänning, converse, svart kofta, grå kofta och en grå filt. Samma färgskala som en rumpnisse. Klockan blir 02 och folk börjar mumla ordet taxi i kombination med jag hittar inte till tunnelbanan härifrån. Det är det där med att vara utanför tullarna. När nästan alla gått hem hittar jag M med flera inne i vardagsrummet sjungandes i falsett till Tommy Körberg som dånar ur stereon. När alla gått hem städar vi till klockan 04.30, ändå har fiskmåsarna försökt bryta sig in i sopsäckarna när jag kommer ut på morgonen. Och någon av våra små festisar har hämtat en soffa och ett kylskåp från grannens trädgård och ställt det på garageuppfarten. Men hela dagen har det trillat in bekräftelser på att det var trevligt igår. Nästa år fixar vi nog 35 personer.

Det bästa med att ordna midsommarfest.

Det enda jag orkar idag...

...är att vara soffpotatis.

Visa mig en mer onödig grej.

Säg hej till noppborttagaren. Men jag blir glad av honom, så kanske är han inte helt onödig i alla fall.

Plötsligt händer det.

Jag har gjort en perfekt espresso.

Hos mig just nu.

Den där nyttiga frukosten.










Den där skivan mina grannar snart hatar.

Jag är stolt över dig.

Fikar med I. Som har big news att berätta om. Det där när något slipar ner dig och du till slut måste göra whatever it takes för att komma från det. Gumman, det är ett bra beslut. Men lova att du kommer tillbaka hit efter sommaren. Stockholm utan dig - I don´t want.

Uppkomsten till bakfyllan som lätt glider in på topp 5.

Fredagskvällen inleddes med två timmar aw och lika många glas rosé. Ringer M när jag går från jobbet. Han har bestämt sig för en kväll i soffan, helt mot våra planer. Men tydligen är Ch och E hos Ch och dricker vin. Smsar Ch och en sekund senare ringer han upp. Då stänger min mobil av. Helt. Och när jag försöker starta den genom att snällt trycka på on-knappen blinkar den bara lite charmigt mot mig. Panikkänsla. Alla mina telefonnummer. Tar ett djupt andetag och plockar ur batteri och simkort och sätter tillbaka och trycker på on igen. Blipp. Blink. Sen svart. Jag loggar in på msn och där är Ch. Ta koden, kom hit! Jag tvekar. Men om jag behöver ringa då, jävla mobiljävel. Trycker på on en sista gång och släpper den i soffan och går och byter om. Den blinkar fortfarande när jag låser dörren och tar tunnelbanan till Odenplan. Men där medan jag väntar på min takeaway har den plötsligt vaknat till liv igen. Hos Ch är herrarna på mycket bra humör. Vi dricker rosé och en kompis till Ch dyker upp. Han ska visa sig vara den som vänder kvällen upp och ner. Han sitter med skeptisk min i soffan medan vi gör Roxettemedleyt på youtube rättvisa - igen och igen. Tredje gången vi vrålar det högsta vi kan går han på toa. Sen tar vi en taxi till knökfullt ställe och där beställer han snabbt in cosmos till alla, sen champagne och ännu fler cosmos. Här borde jag åkt hem. Iställer bestämmer mister sig för att vi ska vidare till ett annat ställe. Jag förklarar att det inte går att komma in där, att det kommer vara världens längsta kö, men tydligen vet han vilka trådar man ska dra i. Två telefonsamtal senare sitter vi i ännu en taxi och väl där är det kö from hell, men han traskar fram till vakten och jag och tre, tack. Väl inne beställer han champagne och fler drinkar och Ch bestämmer sig för att gå hem och den sista drinkronden består av några små shots. När de stänger vimsar jag och E ut på gatan och sätter oss i ett fönster. Full som en kastrull. Sen lyckas vi vinka på en taxi och åker hem och att säga att jag trillar i säng är ingen överdrift.

Jag känner mig som en fallfrukt.

Not good.

Premiärrunda.

Nu ska jag springa igen. Försiktigt är dagens tema.

Så självklart.

Att det var Zlatan.

AJ!

Kan ingen uppfinna sårtvätt som inte svider så sjukt mycket?

Sandra 5 år gammal.

Göra en snottring i löparspåret. Resultat? Skrapad armbåge, skrapad hand och sår på knät. Men sen sprang jag i ren ilska 5 km-slingan på en bra tid. Att jag sen inte uppförde mig som en hero när jag fick hjälp med att rengöra och tvätta såren är en annan sak.

I got you.

En långhelg var precis vad jag behövde. På torsdagen middagsbjudning i Casa del Stockholm. Trots att jag jobbar som en iller (och var tvungen att tacka nej till vin med kollegor trots deras övertalningsförsök "Du vet ju....inspirationen är som bäst efter ett glas vin...") kan jag inte gå förrän 19.00 med insikten att jag måste komma jobba lite i helgen och hinner inte hjälpa till med middagen mer än att hälla upp lite rosévin (till mig själv). Hela fredagen hade jag samma hastighet som en koala. Upptäcker att jag inte har några shorts och att jag behöver ett par sandaler. Går i solgassat mellan affärerna och hamnar till sist på Sisters och lassar en stor hög i famnen innan jag går till provrummet. Det blev tre par shorts och ett par byxor. Sen ombyte till träningskläder och ut till Hellas. Min nya taktik är att springa i ett högre tempo från början och om jag behöver, sakta ner på slutet. Det gick bra, jag har börjat få starka ben. Däremot blev jag trött i armarna. Och nej, jag springer inte som Phoebe. Sen middag på Rörstrandsgatan, film i soffan med sura döskallar. Lördagen var båt och snabbläsa i Liza Marklunds Livstid. Vet inte varför jag snabbläser. Sen middag på uteservering igen. Hela natten drömmer jag om jobbet. Jag har saker som inte är klara och som måste vara klara imorgon. Så nu ska jag försöka bli av med fraggelfrillan, köpa en kaffelatte och gå till jobbet. Hoppas det går fort.

Vårruset.

Hade lovat att springa Vårruset. Som vanligt är jag sen från jobbet. Måste skaffa säkerhetsnålar till nummerlappen. Åker in till stan och hittar inga någonstans. Ska möta mitt lilla lag halv sju. Tjugo över sex har jag precis lyckats få tag på säkerhetsnålar på Panduro. När klockan är 18.55 är jag på väg över gräsmattan bort mot starten. Vet att jag ska springa i gruppen som räknar med en tid mellan 23 och 28 minuter och har för mig att det innebär att jag ska släppa iväg grupperna "tävlingsklassen" och "springa fort" innan jag startar i "springa". När jag kommer fram sticker tävlingsklassen iväg och många där ser inte direkt tävlingsmässiga ut. Jag funderar på om jag borde flytta fram till "springa fort" gruppen istället efter att ha spanat lite på dem som står i den, men väljer att stå kvar. Alla kommer ju springa i enlighet med sina grupper. Trodde jag. Många i "springa fort" börjar gå nästan direkt. När "springa" släpps iväg och jag vill springa är det omöjligt. Folk snigeljoggar eller går nästan omedelbart. Jag försöker zickzacka genom startfältet för att kunna springa och den del av mig som gillar ordning och reda svär och är förbannad för att folk är dumma i huvudet och skiter i att ställa sig i rätt startgrupp och sen inte ens klarar av att gå till höger. En annan del av mig håller mig i skinnet och tänker att det gör inget. Det kommer lossna. Och efter ungefär 2 km kan jag börja springa på lite. Tittar på min ipod när jag kommer i mål och det som skulle blivit en avstämning av formen inför Bellmanstafetten blev en joggingrunda. Nästa gång är det jag som springer i tävlingsklassen.

Bättre sent än aldrig.

Jag hade en utmaning att hämta hos Felicitas:

3 namn jag går under: San, Bea och La petite

3 saker som skrämmer mig: rädda människor, att jag inte ska nå mina mål, att något ska hända mina darlings

3 saker jag har på mig: Omegaklocka, jeans och t-shirt

3 sanningar: jag har druckit för mycket rosévin, jag vann mustaschmemory och jag längtar efter min Hästenskudde

3 saker jag verkligen vill ha: andrum, en vecka all alone vid havet, en hund

Allt jag egentligen skulle kunna göra om jag bara släppte bromsen.

Ska egentligen in till stan för att titta efter ballerinaskor, men fastnar på Torsgatan. Blir ståeende. En bit ifrån av någon anledning. Det är galet varmt. Folk kämpar sig fram. Lika många stilar som löpare. Att springa är alltid mer eller mindre motstånd för mig. Mer mentalt än fysiskt. Alltid den där mentala trappan - ibland väggen - som jag måste över. Pushar. Hela tiden tankarna om fortare och bättre och längre steg. Ibland är du din egen värsta fiende. Jag vet att ni har rätt. Prestera-Vera. När det gäller löpningen blir det av någon anledning som mest tydligt. Folk som står längs avspärrningen klappar händerna. Jag klappar. Och hundratals personer hinner passera medan jag står där. Och någonstans där får jag tårar i ögonen. Jag måste släppa sarjen.

Ölbomb.

Mina chinos hade däremot en mindre rolig kväll igår när den mest påfrestande tjej jag någonsin träffat av någon anledning som ingen förstod skulle baxa omkring en låda öl inne i köket och tappade den i golvet.

En flaska höll.

Smurfarna strikes back.

Vi hade fixat heliumballonger till festen igår och som konsekvens av detta hamnade jag och T i en garderob med heliumtuben och en hög ballonger och pratade med smurfröster. Sjukt roligt, tills de andra fick nog och förklarade för oss att det inte alls är bra att inhalerar så mycket helium. Bah.

Jag är säker på att det var heliumet som gjorde att jag inte var bakfull idag.

Jag vill också kunna.

Nu ska jag gå ut och titta på mina idoler. Alla som springer Stockhom Marathon.

Det måste vara mer än så här.

Vaknar, snoozar, snoozar, svär inne i garderoben, provar, hänger tillbaka, provar, hänger tillbaka, jag har inga kläder, tvättar håret, fönar och plattar, försöker få luggen att inte virvla ut sig, står på toalocket för att se mig i spegeln, favoritparfymen, kliver i skorna i hallen, skor har jag alltid tillräckligt av - synd, slänger ner dagens fruktladding i väskan, äter frukost på jobbet, dricker kaffe, de jag jobbar med är fantastiska annars skulle det inte gå, jobbar över - igen, tar med jobb hem, högar med papper överallt - i hallen, bredvid sängen, i väskan, rättsfall, lagkommentarer, kommer hem - för sent, drar på löparskor, springer minst en halvtimme, soffa, säng, sova.

Den där om schlagerkvällen.

Grilla laxkotletten svart. Champinjoner. Vitlöksbröd. Rosévin. Sen alla trappor upp till lägenheten. Champagne i plastglas. Vråla Out of the light like a star like a hero och ändå gick det inte alls. Sen fnissa hela vägen ut till taxin och komma hem och lägga sig i soffan och ångra att jag inte orkade vänta på mos med gurkmajonäs.

Helg.

The latmask.

Hela vägen hem bråkar latmasken i mig. Du slutade ju seeeeeeent. Jag kommer hem och tar av jobbskorna. Soffa är bättre. Nu börjar latmasken bli påfrestande och högljudd. Jag vill inte!! Jag river fram springkläder ur garderoben. Jag vääägrar, jag ooooooorkar inte!! Jag drar på mig springkläder. Pluggar i Nike+-grejen i ipoden. Jag vill inte, vill inte, vill inte!

Men jag måste. Och inga intervaller i backar idag.

Bye bye kanelbullar.

En löprunda som avslutas med intervallträning i backe. Ni behöver inte oroa er för att jag blivit tokig. Det har en bra förklaring. Som tjejen på jobbet som stack in huvudet i mitt rum och :
-Du springer va?
-Eh...nja.
-Jag har hört att du gör det.
-Jaha.
-Kul! Då är du med i laget.
-Vilket lag?

Tydligen är målet fem kilometer under 20 minuter. Och my life is over.

Det finns bara en av mig och det är jag.

Om jag var två av mig skulle nästa vecka kännas okej.

Ibland saknar jag blåbäret.

Går från festen. Vet inte riktigt var jag är. Åsögatan är inte hemmaplan. Men så ser jag den röda vertikala Stalandsskylten lysa rött över gatan. Framme på Götgatan. Ska vinka på taxibil. Jag vet vad jag vill ha. Kurir, 020 eller Stockholm. Kurir. Sträcker armen upp i luften och han börjar blinka i god tid och svänger in mot mig. Alltid lätt att få taxi i Stockholm. En av kärlekarna. Förut satte jag mig alltid i framsätet. Av vana. Åker två personer i en bil så sitter båda i framsätet. För att det inte går att höra vad den andra personen säger annars. Så jag vinkade och skuttade in i framstätet och pratade. Med mannen som både körde taxi och ägde en liten kiosk, med mannen som flyttat hit för tio år sedan med drömmen att få arbeta som läkare och istället begravdes i papper, med mannen som berättade vad det kostade att köpa en egen taxibil när bara taxilampan som skulle sitta påt taket kostade en förmögenhet och med mannen som körde mig till nyårsfesten förrförra året. Jag nyfiken i en strut frågade och frågade. Funderade aldrig på det förrän det kom upp under en fika att man alltid ska sitta i baksätet, det är farligt att sitta fram. Insåg att det säkert var jag som uppförde mig som ett blåbär. Ändå är jag helt säker, jag var välkommen att sitta i framsätet. Nu sätter jag mig alltid i baksätet. Lutar mig lite framåt innan jag sätter mig till rätta och tittar på taxilegitimationen.

Preventivmedel för en hel buss.

Efter jobbet tar jag och några kompisar bussen till Söder. Plötsligt ett tjut, ett gnissel som övergår i ett vrål som bara ökar i styrka. Det är ingen vanlig babygråt. Det är ett crazyljud. Som taget ur en skräckfilm. Mamman skakar honom mer och mer och ju mer hon skakar honom upp och ner ju högre blir vrålet. Folk vrider sig. Byter plats. En skön panikstämning sprider sig i bussen. Alla vill slippa ljudet. När vi går av bussen tio minuter senare är alla fyra i akut behov av några Alvedon.
-Vad sa du?
-Tänk om man får ett barn som låter sådär.
-Va? Jag hör inget.
-Vad gör man då liksom.
-Va?
-Vad sa du?
-VAD GÖR MAN DÅ?

Vi hann inte fram i tid.

Bloggen behöver kontsgjord andning. Eller är det för sent?

Man vet att det blir en lovely kväll...

...när man har med sig så mycket böcker och papper hem att man behöver en särskild påse för att kunna bära allt.

Kanske får jag åka ambulans.

Efter en hel dag i solen känns det verkligen som dagens springrunda kommer bli en klassiker.

Nu...

...ska jag gå till rummet med kopiatorn och kopiera en miljard papper.

Kan inte tänka mig något roligare att syssla med en torsdagkväll.

Dubbelt så fort.

Idag har jag jobbat som en iller. Och imorgon ska jag jobba som två illrar.

Den här veckans tema.

Jobba som en liten gris.

Jag är ändå ganska säker på att det var en tvååring vi passade och inte en duracellkanin.

Han bakade sandkakor, grävde en massa gropar, drack Festis, gjorde mos av en chokladmuffin, sprang upp och ner för en backe, jagade duvor, spelade fotboll och busade i tåget.

Japp.

Det var kul att springa. Troligen berodde det mer på att jag höll mig i skinnet och inte drog iväg som en jordfräs i gruset och mindre på nya gröna tröjan. Men kanske lite på den också.

Teori.

En ny löpartröja gör det roligare att springa grusslingan.

Akutklipptiden.

Sätter mig och väntar och läser en bok om entreprenadrätt. En nyklippt tjej dyker upp och hennes pojkvän som sitter bredvid mig muttrar det blev ju fint.
-Vad menar du med ju?!
En dam i väntrummet griper in och säger vaaaad fin hon blev! Jag ler ner i min bok och tycker nästan lite synd om honom.