I don´t feel like dancin´

Nu har jag en färdig fråga. En fråga som är halvfärdig. Och en fråga som jag ska börja på nu. Slow. So slow. Sen har jag kokat ärtor för första gången och skuttar omkring i shorts och linne och lyssnar på Scissor Sisters´ I don´t feel like dancin´och dansa är precis det man känner för när man lyssnar på den.

Trots regn och hemtenta.

I am dying in this town

Känner mig som Virginia Woolf när hon vill smita med tåget till London. Har kollat på de två första frågorna, funderat och kluddat i några timmar och nu är min fokus på samma nivå som en treårings. Obefintlig. Noll. Nada. Ni fattar.

Måste. Gå. Från. Datorn.

Asap.

Here we go again....

Och så ligger den där i mailen. Hemtentan. Tre frågor. Deadline klockan 16 på onsdag.

Så där mörkt klockan fem igen

Någonstans i mitt koffeinhaze framför datorn och msn försvinner plötsligt en timme. 02:58...02:59...02:00. En extratimme. Problemet är bara att det är när man ställer tillbaka klockan som det blir sådär mörkt klockan fem. Ni vet så när man skyndar sig hem gör man inte det mot aftonhimmel utan i beckmörker, famlande som en liten mullvad. Och längtan slår rot där bakom tweedtyg H&Mkappa eller för tunn kavaj och vi längtar tills det vänder och blir ljusare igen. De där vårtimmarna när solen väljer att stanna och inte dunsa ner som en trött pannkaka bakom trädtopparna.

Så lite i förväg, November. Jag känner att du smyger på mig redan. Ge fan i att snylta på oktober.

Forever lasting

Och koffeinkicken håller i sig. Underbart. Siktar på att somna klockan 04. Hur ser en koffeinkurva ut egentligen?

Koffeinmaxad nötkärna

Kvällens happenings har varit pannkaksrotation och självklart hällde jag i smet och gick till min bok och bara några ord till det hinner jag bara några till och gick tillbaka till stekpannan och där var den pannkakan bränd och så kasta i slasken. Resultatet tre pannkakor i slasken och jag måste ju vara en slowlearner. Eller är det bara samma gamla tidsoptimism. Troligen. Sen kokade jag kaffe och överdoserade såklart pulvret och är pigg som en nötkärna. Ehum. Pigg i alla fall.

Så orutinerat. Dammit.

Krokodilmannen

Och jag tänker göra pannkakor, så med en liter mjölk och en påse godis i ena handen och väskan i den andra kliver jag på tbanan för att åka en station. Och på fyrasätet bakom mig men vänd mot mig sitter en man med en jättestor rock och en attacheportfölj i brunt fuskkrokodilskinn och mannen mittemot honom morrar missnöjt till och krokodilmannen börjar fumla med sin portfölj och spännena vill inte gå upp, men till slut så lyckas han stoppa ner handen i den och får upp en spruta och något i en liten påse som han börjar fippla med och mannen mittemot grymtar missnöjt igen men får sedan syn på sprutan och lutar sig fram och pengarna glider mot plastpåsen när de byter hand och ägare. Och folk runtomkring låtsas som ingenting och jag tänker att jag vänjer mig aldrig. Och därför sväljer Stockholm mig med hull och hår ibland och spottar ut mig en stund senare en smula mer betonginpackad.

Inte skör som en nyponros, utan mer som en liten konservburk

J säger:
du har din lilla sköld
sanna säger:
alla har sin lilla sköld
J säger:
ja, men i ditt fall är det mer ett tvåhandssvärd och en pansarvagn
sanna säger:
haha
J säger:
jag har konservöppnare som funkar på dig

Vissa saker är så enkla, när allt annat är så svårt och You had me at Hello

Möter mina darlings igår och är fortfarande helt pluggvimmelkantig när vi kryssar mellan pölarna bort mot fiket. I med ett paraply i handen och C med mobil i handen och jag som en liten pansarvagn i täten. Vi pratar om utgång och bilden av bokberget på mitt soffbord är knivskarp. Det finns inte en chans att jag hinner läsa allt jag borde. Så de tre sista dagarna ska jag välja ut det som jag tycker borde vara viktigt. Och det är fan inte fiskepolitiken. Eller? Nej, den hoppar jag över. Vi sitter vid bordet längst in och ser hur mörkret viker ner över S.t Göransgatan och hur det droppar från markiserna, stora vattenbomber faller mot marken och blir ett dripp eller dropp i pölen nedanför. Och vi pratar om Stockholm och hur man vet när saker är rätt och kommer fram till att det vet man nog aldrig. Rätt jobb. Rätt bostad. Rätt person att kalla kärlek. Kraven som en skyrocket uppförbi Stadshusets krona. Du kommer veta när han står där. Kanske är det inte svårare än så.

Hur man tacklar en tenta

Det är det där med tentaresultat. Och lagen om allmän tröghet som gör att det blir ännu jobbigare än det behövt vara. Juristutbildningen har i alla fall kommit förbi systemet med att tentaresultaten anslås på en anslagstavla vid en viss tidpunkt, men några år drabbades vi innan det blev elektroniskt. Då blev allas olika tekniker för att ta reda på resultatet tydliga. Vissa köar och rycker på axlarna. Vissa smyger dit precis innan universitetet låser dörrarna för att kika. Andra stannar hemma och ber kompisar smsa hur det gått. När vi var blueberries inne på andra terminen gick vi förbi en sån där kö med juriststudenter som skulle kolla en tenta, det revs i listorna som hängde där och folk hittade sina resultat och mumlade yes eller vafan. Och så kliver tre barbietjejer fram och de två första drar med pekfingret över listan och asså, yes....herreguuuuud och sen kliver den tredje fram och drar med fingret över listan och stannar upp stirrar drar med fingret över listan och stirrar rakt in i pappret med siffor och plötsligt det där tjuuuuuutet som får oss att hoppa till. Hon stoooooortjuuuuuuuter som ett ånglok, visslar och piper och de två andra skuttar till men drar sedan på given signal fram en kleenex och trycker den mot hennes ansikte och leder bort henne. Och där står vi och kan inte riktigt ta in det vi just sett, men någonstans i våra blåbärshjärtan klingar vidden av juristutbildningen och betygshetsen in.

Och i augusti skrev jag min sista juridiktenta, men idag väntar jag på ett resultat för den där tråkiga hemtentan. Och känslan är inte stå framför avgrunden, mer riskera att trilla ner från klätterställningen.

Hit me with the rhythm stick

Och jag har läst ett helt kapitel om den gemensamma marknaden och jag behöver fan en sån där penna som översätter från engelska till svenska snacka om underbar magic. Istället låtsas jag att jag förstår den snitsiga oxfordengelskan tills det blir helt uppenbart att det inte alls kan betyda det jag tror att det betyder och får slå i min feta ordlista och leta över sidorna och m kommer efter l herregud come on. Och sen kör jag rakt in i förkortningskluddet med SEM, SEA och DG COMP och ECN. Och jag har Sandra-muggen, men hjältinnekänslan har aldrig varit så avlägsen. Och nu ska jag läsa ett kapitel om konkurrenspolicyns framväxt. Men det finns alltid ljusglimtar. Som detta. Eller den nya mutan.

Yellow, yellow

Det har slutat regna. Äntligen. Glädjeskutt och trumpetfanfar. Det är kyligt, men Stockholm charmar med molnluddig himmel och de där träden längs vattnet som börjat bli gula. Gula löv är acceptabelt. Det är när de trillar av som jag inte vill vara med längre. M var bekymrad för träden när vi var ute och promenixade:
-Alltså, träden är ju fortfarande gröna för hösten är så varm, men så plötsligt blir det svinkallt och då ska de ju egentligen hunnit få gula löv.

M skulle bli en sån pedagogisk dagisfröken.

The big question

Vad är det värsta med hösten? Att det blir mörkt så tidigt Att det regnar en massa Att solbrännan släpper Alla förkylningar Att Gåsjackorna tas fram igen Att det är svinigt kallt Free polls from Pollhost.com

Dyngsura springskor och geggamojja mitt i City

Och så äntligen blir det uppehåll och jag drar på mig springtights, fleecejacka och springskor och det var flera dagar sedan jag sprang så jag hamnar i ofas direkt och hittar inte takten tempot utan lägger det så andetagen inte bottnar i lungorna men borta vid S:t Görans kyrka hittar jag det igen och det är rätt tramp och lugna andetag och det har börjat duggregna och med ipoden i handen vilar jag i steget och kan inte förstå hur jag gjort för att äntligen hitta det. Lugnet. Att kunna vila när jag springer. Inte slita så, kämpa emot. Väljer grusvägen längs vattnet tillbaka där regnet under dagar skapat stora pölar och plötsligt öppnar sig himlen och det börjar regna på riktigt. Och istället för att sakta ner och väja för pölarna tar jag sats och hoppar över. Och de jag inte hoppar över plaskar jag rakt igenom så vattnet skvätter upp till knäna. Har nästan ett leende på läpparna när jag bränner upp för sista backen. Ni vet känslan av att ha galonisar och gummistövlar och hitta den perfekta vattenpölen på dagis. Vill ni hitta den kan jag rekommendera Kungsholmsstrand.

Grodan Boll

Har ni hört om Buhuerna?

And so it is
Just like you said it would be
Life goes easy on me

Och där står jag vid ett berg av isbergssallad med regnlockigt hår och lyssnar på Damien som sjunger the Blower´s Daughter.

The shorter story
No love, no glory
No hero in her skies

Och ni vet det där dundrande regnet, det är här idag igen. Och jag hade inget paraply med mig. Åfkårse. Men lyckades plaska fram genom pölarna som en liten bogserbåt i alla fall. Och idag har jag en dejt med EU. Eller rättare sagt 700 sidor engelsk text att läsa till tentan nästa måndag.

Med ett hjärta av silver, runt halsen

Det här är en typisk oktobersöndag. Regnet dundrar över Kungsholmen. Packar gruset. Spolar asfalten. Tvingar folk att hoppa över pölarna vid övergångsställena vid Fridhemsplan. Som lämmlar driver vi rakt in i hösten. Ett enda myller är vi. Och alla ska vi åt samma håll. Det är mörkt ute redan, så mörkt att fönstren på andra sidan dungen ser ut som eldflugor. Små guldprickar i allt det svarta. Och det är kallt. Men jag samlade solsken igår. Trillade in alldeles för sent till festen och hör Ch tjuta innifrån rummet Hallå Älskling! och springer ner och köper falafel eftersom jag inte inte hunit käka och ger M sin present. En Absolut med rött sidenband för att du tar handom mig och står ut. I köket mixas det drinkar på löpande band och den ena blir underligare än den andra. Den här smakar nästan tvål. Och sen taxi och kö och M drar mot technogolvet. Och jag har ett tungt silverhjärta runt halsen, som jag med nöje lämnar bort men som hela tiden återvänder. Sitter ute på ett bord med D som ska röka en cigarett och pratar och det är egentligen för kallt, men fuck you oktober, så där sitter vi en stund innan vi går in och hittar M på andra dansgolvet. Där jag och en snubbe lyckas gå in i varandra så min drink åker i golvet och han ser bekymrad ut och jag bara ler och säger att det gör ingenting för alkoholnivån har passerat lagom och han vill köpa en ny och jag förklarar att jag gick ju in i dig. Men sen när jag sitter i ett av fönstren och dinglar med benen och kollar på hur snubbarna från festen dansar kommer han fram till oss och ler mot mig och sträcker fram den mest girly drink ni kan tänkar er. Den är rosa med rosa sugrör och drinkpinne och jag tappar hakan och han blinkar åt mig. Sen går vi för att äta nattmat och jag lyckas på något sätt sno As kaffe, men han bara ler det där smajlet och när han kommer ut från seveneleven har han köpt ännu en kaffe och sen svänger jag och M och andra D upp mot Odenplan. Och hela kvällen är ett moment. Ett sånt där sällsynt. När allt är nästan perfekt.

Tralalala lilla moltuss...

Och jag behöver sol nu. En superstor sommarsol. Och knallblå himmel. Några molntussar kan jag acceptera. För nu vill jag inte ha grå asfalt, grå hus, grå himmel mer.

Jag vill ha regnbåge som minst. Come on.

De där timmarna, minuterna, sekunderna

Har bestämt mig för att undvika att gråta så länge det går och J får mig till och med att le på tunnelbanan och bara genom att gå bredvid mig får han mig att ta steg efter steg. Veterinären tittar på mig och sen säger hon att sex år är mycket och jag nickar och hon frågar om vi vill stanna och jag nickar igen. Och så den där sprutan. Och jag pratar med henne, och hon kurrar lite tillbaka, men sen lägger hon huvudet i min hand, nosen mot min tumme. Och där står jag lutad över bordet och det är tårar och tiden har stannat. Inga fler minuter. Och J finns där precis bredvid mig på en stol och jag hör hans röst, men har inga ord så jag nickar bara och låter tårarna droppa på bordsskivan samtidigt som jag fortsätter att prata tyst med henne. Och veterinären kommer tillbaka och lyssnar på hjärtat och ger henne en spruta till och säger att hjärtat slår inte längre nu, vill du stanna med henne en stund och jag har fortfarande inga ord utan nickar bara igen och innan hon lämnar rummet klappar hon mig på handen. Och tiden står helt stilla.

En Krokus, den allra vackraste vita

Den där integriteten. Eller kalla det vad ni vill. Det där som är en del av mig. Det där som gör att jag inte goldenretrieveröverfaller människor med kramar och gullande. Jag kräver av er. För att ni ska få komma nära. Jag väljer er. Testar så hårt att det blir omöjligt många gånger. Men nu har jag er. Min armé. Som jag vet värnar mig. Som aldrig skulle släppa mig, utan hellre falla med mig.

Och idag är en sån dag, när ni måste finnas. Vaknar och tar tbanan till M. Bosätter mig några timmar alldeles nära honom och vilar. Sen ringer jag det där samtalet till veterinären. Och innan jag går tittar han på mig, kramar mig och ring sen. Och jag nickar och svänger in i affären för att handla och står plötsligt där i grönsaksavdelningen och det går inte. Tapetklister. Jag blir stående. Juriststudent med en korg i handen. Ställer ner den. Ringer J. Jag kan inte, det går inte bra. Och fyra minuter senare möter han mig vid spärrarna.
-Lilla du, det är bra. Det är som det ska.
Sen sitter han där mittemot mig på stamfiket och:
-Det är bara du som vet när det är dags. Och det är okej att vara ledsen.
-Jag vet inte när det är dags, hur vet man sånt, men det är nu.
Han klappar mig på kinden och då trillar de, de där tårarna jag hindrat hela dagen. Och han är bara tyst och hämtar servetter och väntar. Och jag biter om dem. Stoppar. Och till sist säger han att:
-Nu tror alla att vi sitter här och gör slut.
Och jag ler och han följer med mig och handlar och när jag ska gå säger han att det är klart att jag följer med dig imorgon, det vet du. Gömmer mig mot hans axel och när jag går hem börjar det regna och den förbannade grå himlen och jag gråter tillsammans.

För mig är hon en av de fasta punkterna. Som jag tittar på när jag vill förvissa mig om att saker ändå någonstans är samma samma. Det där om att jag hittade henne av en slump.
-Varför är hon kvar?
-Ingen vill köpa henne, så hon har varit här flera veckor.
Inte en i mängden. Där och då talade hon rakt till mitt hjärta. Jag ser mig själv när jag tittar på henne. Hon är alla dagar jag haft henne, alla år jag varit vuxen.

Därför är det aldrig bara.

Duracellstuds på Götgatan

Och jag har feldoserat koffein. Och jag som ska fika om två timmar. Så om ni ser någon studsa hela Götgatan upp är det jag. Och vi ska till 10gruppen och jag ska börjar redan på tunnelbanan dit att upprepa att jag inte inte inte behöver allt jag kommer vilja ha.

Dammit. Det är ju dömt att misslyckas, and you know it.

Long Island Ice Tea, hur man går i ide och inga namn på bloggen, har jag ju sagt..

Ajja tycker att jag behöver en pluggpaus, så here goes:

A is for age: 27
B is for booze of choice: Baileys, Vodka, Martini, Öl, vin [helst vitt]. Long Island Ice Tea är favoritdrinken framför alla andra.
C is for career: Juriststämplen är bara en uppsats bort. Och just nu sträcker jag mig efter den där fil.kanden i statsvetenskap också och även den är inom räckhåll. Sen har jag pluggat journalistik, engelska och psykologi.
D is for your dad's name: Inga namn på min blogg. Så det jag kan bjuda på är första bokstaven som vanligt. Ett L.
E is for essential items to bring to a party: Höga klackar, sprit och M.
F is for favourite song at the moment: Fergie - London Bridge.
G is for favourite game: Squash.
H is for home town: Jag kommer från en liten by med ett kärnkraftverk.
I is for instruments you play: Inget.
J is for jam or jelly you like: Lingonsylt till frukostgröten.
K is for kids: När jag står med båda fötterna på jorden och inte driver på så mycket framåt.
L is for living arrangements: En utifrån sedd total oordning, men på något sätt lyckas jag alltid come around. Det där om att jag alltid reser mig på nio. Yes.
M is for mother's name: Även här en bokstav. Mamma K.
N is for name of your crush: Jag sa ju inga namn.
O is for overnight hospital stays: Inga.
P is for phobias: Jag avskyr tvestjärtar, att gå till tandläkaren och att hitta hårstrån i maten. Jag dör lite då.
Q is for quotes you like: Mr Pilot är den som står för the quotes. No guts, no glory. Men något fint från mr Hammarskjöld för länge sedan: Det är när morgonglansen bytts i middagströtthet, när benmusklerna skälva vid anspänningen, vägen tycks oändlig och ingenting vill gå riktigt som du önskar - det är då du inte får tveka.
R is for relationship that lasted the longest: 3,5 år.
S is for sartorial style [ung; hur går du klädd]: Svårt. Ganska varierat. Igår acne-jeans, gröna converse, blågrön tshirt, cardigan och svart militärinspirerad kappa.
T is for time you wake up: Utan väckarklocka kan jag utan problem sova till 11-12. Min sömn är ett fenomen som borde studeras. Måste ha någon gå-i-ide-gen.
U is for underwear: Jodå, det använder jag.
V is for vegetables you love: Eftersom jag är vegetarian så känner jag mig nästan som en grönsak vissa dagar.
W is for weekend plans: Jag måste aktivt bearbeta min gå-i-ide-gen och det gör man genom att gå långa promenader på platser där himlen får mycket plats. Västerbron är bra. Dricka kaffe, ligga i en soffa och kolla på film. Fika på caféer. Men om jag ska vara juristärlig så har jag flera kilo att läsa. Så jag ska försöka göra det. Trots att M och Ch laddat upp för utgång på lördag. Kombinera mera.
X is for x-rays you've had: Av knän, armar och fotleder. Jag är en jävel på att cykla omkull.
Y is for yummy food you make: Det enda jag kan göra hyfsat är pannkakor och lasagne.
Z is for zodiac sign: Fisk.
Å är åt dem du vill skicka listan vidare till: Chriss, det är dags, du är utmanad. Juristbaben, kicka igång den där bloggen och knattra ner svar på den här listan. Och Felicitas, du kan behöva en jobbpaus. Och slutligen den hurtiga brandmansstudenten igen.
Ä är för älsklingstrend: Rippar friskt från Ajja och håller med om att bloggtrenden är grym. Jag älskar att få kliva så nära er. Och damn, så bra många skriver.
Ö är för en önskan just nu: Små önskningar, att jag ska våga välja som jag borde och utan att tveka ta steget och inte låta det fastna i knäleden. Det där om att våga. Alltid det där om att våga. Och sen de stora önskningarna om skyddande moln runt er jag älskar. Lev lite mer, le lite mer.

Farmor, jag är vuxen nu

Ett av mina första minnen. Knubbiga sommarbruna ben med sönderkliade myggbett. Hoppar ur bilen, släpper loss allt spring som hunnit samlas i benen under bilfärden. Upp på tå för att lyfta av ståltrådsöglan som håller trägrinden stängd. Rusar upp för grusgången. Stenarna rasslar under sandalerna. Fort, fort, fort. Uppför stentrappan, öppna dörren, genom hallen, runda hörnet och så in i köket. Hej Farmor! Varm, mjuk hand på lintotthår. Minnet så nära hjärtat att jag fortfarande kan känna dofter. Så nära att jag fortfarande kan se dig stå böjd över trädgårdslandet och ingen hade gröna fingrar som du. Jag kan om jag blundar hitta tillbaka till din röst, ditt skratt och berättelserna om pappa som liten. Den öppna famnen.

Lika nära hjärtat ligger minnet av hur man tappar världen i marken. Tappar tron. På att det som är gott alltid har rätt till en plats. En orättvisa omöjlig att ta på. Mammas röst, lugnande men med en underton av blytungt. Sandra, farmor är jättesjuk. Ett tonårshjärta fryser för första gången. Mammas hand mot min kind, som för att skydda mig från det oundvikliga. Den där elden i hjärtat. Brinnande, brännande med en omöjlig intensitet. Det kan inte vara så. Hon måste finnas. Ska alltid finnas. Omöjligt att möta pappas blick. Se min alltid lysande stjärna sakna styrka. Den där maktlösheten.

Åkte med pappa för att hälsa på dig. Helt oförberedd på det jag skulle möta. Minns bara att jag hatade lukten av sjukhus. Hatade de långa korridorerna. Lika långa som ett andetag. Och där i den längsta vita korridoren, för första gången tvivel i bröstet.

Omgiven av vita lakan fanns du där. Ditt bruna lockiga hår var borta. Synen skar rakt genom mina näthinnor. Kunde inte se. Hjärtat hade spruckit då. Tittade ut genom fönstret, på livet som gick vidare precis som vanligt. Men i det rummet vakum. Det du kämpade mot. En omöjlig motståndare. Din egen kropp. Dina celler. Det finns ingenting vi kan göra. Det måste finnas. Förstår ni inte? Det. Måste. Finnas. Vågade inte röra dig, vågade inte gå nära. Så rädd att du skulle försvunnit av värmen från min hand. Pappas hand på mitt huvud. Hur han gör ett försök att lyfta bort det som skär i mig. Att du aldrig mer kommer hem. Att timmar kan ta slut.

Men när jag minns dig handlar det aldrig om långa korridorer, då är det alltid den där sommaren. Hallonbuskar i stenröset vid lilla boden, dina och farfars övervakande blickar. Små barnhänder rycker av bären och det är ingen mask i...titta! Mjuka vita lakan med röda vackra täcket över i sovrummet på övervåningen, kvällsdimman utanför fönstret som lyfte över den solvarma jorden. Älvors dans över ängarna. Svävande. Vägguret i stora rummet, som vi skruvade upp med den lilla nyckeln. Väntade med spänning på att visaren skulle peka uppåt och skuttade högt varje gång det dova donget träffade trumhinnorna. Pianot på övervåningen som vi ömt misshandlade. Man fick luta rumpan mot pallen och sen höll jag och min bror båda fötterna på varsin pedal och framkallade de mest förfärliga melodier. Kaminen i stora rummet, de blänkande luckorna. Luckorna är jättevarma, ni får inte röra... Jordkällaren med syltad frukt och trädgårdslandet med rabarber precis utanför. Ingen gör syltad frukt i min värld längre, Farmor.

Som jag önskar att du skulle vara stolt över den jag blivit. Att du kunde känna att jag lever varje dag.

Är det sånt som kallas potential?

Mr Pilot säger:
Jag tror att du har potential att skrämma bort en del snälla killar som skulle vara bra för dig.

Långtisdagen

Idag är en sån dag när man somnar om med ansiktet i morgontidningen och vaknar en timme senare med trycksvärta på kinden och jetlag.

Tur att jag inte ska konstruera en motor till en rymdraket, utan bara fortsätta i Europapolitikboken. Är redan på sidan 34 av 600.

En lång dags färd mot natt. En låååååång dags...ja, ni fattar.

Cherrypicking

Mötet med handledaren går fint. Han läser mitt mail och hummar och nickar och säger det här blir bra, det är intressant. Jag droppar de frågor jag kan komma på och han svarar och funderar och säger slutligen bara hör av dig om du kör fast. Och när jag går från universitetet är det en perfekt höstdag. Och jag köper en ny höstkappa. Grå eller svart, svart eller grå. Svart. Sen kaffe med det perfekta motståndet. J. Som ska skriva en artikel och låter mig titta på underlaget och jag pratar och till sist tittar han på mig och nyper mig i kinden med ett tantnyp som skulle få alla nypa-i-kinden-tanter att bli gröna av avund och du gör det nu va, tar en annan ståndpunkt än den du egentligen har för att jag ska få klura lite?. Och när jag går till tunnelbanan och fyran och ettan dundrar genom korsningen och folk har sina busyminer funderar jag på om jag ska ta en paus från Stockholm och åka hem till Casa del Päron med mina böcker och ta en långhelg med hundar, kaffedrickande och hösthavet. Och ladda juristbatteriet.

Militärpyttipanna

Snart ska jag träffa min handledare för att prata om c-uppsatsen. Säkerhetspolitik. NATO. EU. VEU. Snabbinsatsstyrkor. Utlandsmissioner. FN-mandat. Afghanistan. Kosovo. Som en massa ballonger i olika färger som jag ska samla ihop. Många militärgröna.

Men just nu är det mest en känsla av pyttipanna.

One two babysteps

Gick igenom de där domarna klart igår. Sen var jag tvungen att tänka på något annat så jag drog på mig träningskläder och sprang den långa rundan som är den vanliga rundan och insåg att det är höst på riktigt när det kändes som jag hade en isklamp på bröstet sista två kilometrarna. Jag fryser. Sen mailar jag uppsatsPM för min c-uppsats till handledaren och mailar andra handledaren att jag är klar med domarna. Känns som jag tagit ett litet steg mot två klara uppsatser. Men det är babysteps.

Ganska små.

De där domarna

Pippi Långstrump och allt som fattas är fräknar och en prickig häst

Tror ni mig om jag säger att dagens outfit är en liten kulturkofta och att jag varit på Nationalmuseum och tittat på det här. Vi sänkte medelåldern med hur mycket som helst och helt säkert snittbesökstiden också. På fem minuter hann man labyrinta sig runt och titta på tillräckligt många kaffekoppar. Sen några minuter framför Karl XII-tavlan. Känslan av liten infinner sig alltid där till bakgrundsmusiken av guidegruppers mummel och klapper av stövelklackar i stentrappan upp genom det höga rummet. Stockholm charmar även idag och är solstrålar mot ryggen när vi går genom Kungsträdgården bort mot NK. Har en lilaorangesvart halsduk som är för lång och trasslar med mig och glider ner och når ända ner till knäet och jag känner mig som Pippi Långstrump med den och mina nya stövlar. Fattas bara en stor vit häst med svarta prickar för att göra outfit:en komplett.

Eftertankens kranka blekhet och hela det köret

Min nya mobil är en svensson-mobil. Lika upphetsande som volvo, knäckebröd och mjukost.

Dammit.

Det blir den där pastan till lunch

Och M ringer och jag svarar fast jag vet att han inte hör vad jag säger i alla fall. Skitmobil. Dunsar ner den i väskan igen och då plingar det in ett sms och när jag ringer upp honom lite senare är det vi ska promenera idag, långt, skynda dig hit nu. Drar på sneakers för när M säger promenera kan det innebära flera timmars promenad. Tvingar honom att följa med förbi affären med väskan och har en feeling att the väska kanske fortfarande finns kvar, att lägga-undan-bruden inte hämtat den, och när jag kliver in genom dörren hänger den där och M ser lagom imponerad ut medan jag skuttar och hämtar den och bär påsen hela promenaden utan att gnälla. Och som vanligt pratar jag sönder honom den första kilometern bort till Västerbron och föstår du hur jag menar, att jag tänker så? och han bara skrattar och absolut. Och det är dimma över Stockholm idag och Statshusets krona ligger dold i det fluffiga. Och det blåser som vanligt och M fotar mig som en liten prick lutad mot räcket. Så nära får ingen gå och jag grimaserar och det är Grinchen på nya äventyr. Och träden på Långholmen är bruna och vi möter D på Mariatorget och går till Gamla Stan och lunchar och sen följer M med mig på jakt efter en ny mobil. Och nej, jag ringer helst inte, jag smsar. Och nu ligger den här bredvid mig. Och det blev inte någon av de två jag trodde, utan den här men inte röd utan grå och jag vet redan att mina småbröder kommer fnysa åt den, den var nog det minst imponerande jag kunde välja. Och jag är inte överförtjust, men kanske är den good enough. Ibland blir ju saker inte helt som man tänkt sig, men kanske jävligt bra ändå.

Det är ju liksom ment to be; jag och the väska

Och jag möter mina darlings för dagens andra fika och delar ut birthdaypresents, också försenade, vad annars. Sen en snabb sväng genom affärerna och jag hittar the väska igen, den sista kvar, och inser att förälskelsen hållit i sig och att den hör hemma hos mig, precis på vägen ut plingar det in och jag tänker att vi fikar först, så köper jag den sen. Men när vi svänger förbi efter smoothie är den borta.*
-Den är undanlagd till imorgon av en tjej.

Murphy, är du tillbaka från Karibien eller?



*Vilket kommer innebära att jag måste gå på en liten shoppingrunda imorgon och se om jag kan hitta den någon annanstans. Dammit.

You´d better hold on

Bestämmer upp fika med J och är såklart sen och när jag kommer tittar han på mig och nickar och säger att det var inte så farligt sent. Och jag ger upp min önskan om att sitta ute helt utan diskussion. Sitter med min latte och snurrar skedens skaft mot glasets kant och hela tiden känner jag den där granskande blicken som alltid tycks se rakt igenom miner och trams.
-Berätta om domarna du läser.
-Nej. Jag vill inte. Det finns iget att säga.
Enya strömmar ur högtalarna och vi lägger handen mot tallrikarna när den överambitiösa diskkillen går förbi och vill plocka även tallrikar med kakor på eller halvfulla latteglas. Sen pratar vi om Anna Sjödin. Och är helt övertygade om att hon måste gå. Och plötsligt trillar de. Orden. Du vet det där jag sagt om att jag inte tror att det finns alltigenom onda människor. Jag vill så gärna hålla fast vid det.

Och det kommer gråa dagar

Dagens sysselsättning är att fortsätta gå igenom högarna med domar som täcker mitt soffbord. Så jag börjar läsa och det är grovt sexuellt utnyttjande av underårig och det är våldtäkt och det är grovt sexuellt utnyttjande av underårig igen. Och jag läser och sätter postitlappar här och där på ställen där det står om saker som rör min uppsats. Och jag läser domstolarnas domslut och det är 6 månaders fängelse och 1 år och 3 månaders fängelse och det är misshandel och grov kvinnofridskränkning och jag läser sida efter sida och lägger de jag läst i en hög och börjar med nästa. Markerar i kanten. Och målsäganden var vid händelsen endast sju år gammal. Och så har jag plötsligt tårar i ögonen.

Den där om råttan i....toan

Det var på en fest för några veckor sedan ämnet kom upp. Då hade det stått i Metro om hur råttor kryper upp i rören och till sist hamnar i toastolen. Detta skapade en tydlig oro i soffan på festen medan jag tyckte att det var skitlöjligt.
-Så varför skulle råttan vilja jobba sig upp i ett avloppsrör för att komma upp i en toastol?
-De vill bara det.
-Men kom igen, hur stor är sannolikheten att man ska bli biten av en råtta när man är på toaletten?
-Ja, jag vill i alla fall inte bli det så jag brukar moppa runt med toaborsten lite..

Bilden av en snubbe med toaborste i högsta hugg moppande gjorde att jag var tvungen att gå ut i köket och fnissa. Kanske borde det genomföras empiriska studier på hur många i Stockholm som öppnat toalocket och där har Råttan Rupert suttit och vässat huggtänderna.

Ungefär lika illa som en trädgårdstomteoutfit

Fikar med vackra L på Waynes. Det lilla kexet som inte alltid förstår hur grym hon är. Herregud, one of a kind. Sen går vi en snabbsväng i affärer. Jag visar stövlarna jag köpte igår, de gröna jag vill köpa och ett par kängor som jag blev blixtförälskad i igår. Dammit. Sen shoppar jag en klänning. En grå. Och tydligen är det på ungefär samma nivå som om jag skulle gått på anställningsintervju utklädd till trädgårdstomte:
sanna säger:
jag köpte en klänning
J säger:
nu blir jag lite orolig
J säger:
vad sa du att du köpte?
sanna säger:
en klänning
J säger:
okej, du, sandra *******, 7903**-**** har köpt en klänning?
J säger:
hur kommer detta sig?
sanna säger:
va?
J säger:
ja, du har väl aldrig klänning?
sanna säger:
jag har köpt en, men bhver leggings till
sanna säger:
och där går gränsen

Du ska få se, den är fin. Sådetså.

Och dagens första muta

Hur man motiverar mig att sitta på en läsplats i bibblan som en duktig student och verkligen läsa om EU:s institutioner och vänta på att L ska sluta sin föreläsning;

En godispåse från seveneleven.

Och dagens pausfåglar...

..är en flock med kanadagäss.

Och jag är glad att det inte är pärlhöns. För de är riktigt läskiga.

Sista dagen som ballerina

Det är höst idag. På vägen från tunnelbanan på universitetet vill träden sova och trots blå himmel som skvallrar om sommarvärme blåser det kallt över gräsmattorna. Min rosa sjal fladdrar bakom mig och det är, hur mycket jag än avskyr det, sista dagen som prima ballerina i ballerinaskorna. Damn. Så efter skolan bestämmer jag mig för att det är dags. Och jag vet var jag ska leta och där står de på en hylla och alldeles nära står de gröna stövlarna som var min kärlek i slutet av augusti, men då var det fortfarande inte stövelsäsong. Men nu är det det. Och plötsligt står jag med de svarta i ena handen och de gröna i andra och funderar på att köpa båda och inser ungefär samtidigt att jag borde tagit med mig ett förkläde som kan hindra mig när mitt skoberoende blir osunt. Det slutar med att jag bestämmer mig för de svarta på de grönas bekostnad, men i smyg har jag en plan på att hämta även dem till min samling, men det är en hemlighet, så shhh... Trots att jag har 150 kr i rabatt så drar jag efter andan när jag ska betala, men tänker på den här snubben som glatt strösslade ut 6000 kr och då känns det plötsligt bättre. De kostar ju inte ens 2000 kr. Och nu ligger de här i sin kartong bredvid mig och är vackra.

Och det är rewind en söndag i oktober på Rydsvägen

Sitter i bilen på vägen upp mot Linköping och okynnessmsar om de vita korna och skickar en filmsnutt med rubriken uttråkad jurist där jag gör bollminen [men vad fan ska jag kalla den] och får tillbaka no shit. Målet är IKEA för att ladda studentrummet åt lillebror T. Han bor där alla studenter bor nämligen i Ryd. Ett kast med liten boll bort från där jag bodde när jag pluggade där ett år. När jag öppnar dörren och ser det orangeröda golvet, postboxarna i trä och det nedslitna trappräcket i metall är det som att trycka på rewind. Och när jag kliver in i hans korridor rewindar det så det virvlar i kroppen. Likadant kök. Likadan korridor. Likadant rum. Där det krävs roomstyling för att knäcka känslan av beige.
Och jag minns när S kom direkt från england och jag borde i rummet längst bort och han knackade på glasrutan in till korridoren och jag fick gå genom hela korridioren för att öppna åt honom och det där leendet och skäggstubben och håret i oordning och fan, jag saknade dig honey, så jag åkte direkt ner och nu är jag här. Och hur det krävdes alla filtar när kylan rev i husknuten eftersom jag bodde i hörnrummet. Och cykel genom Ryd uppför märkesbacken och mellan husen och alla hade gamla cyklar med knirrande sadalar. Och hur jag saknade havet på våren och han hyrde en bil och tog med mig till en sjö och det var inte samma sak men tillräckligt för att döva längtan efter salt och vågmuller några veckor till.
Och när vi lämnar lillebror med alla IKEA-lådor och saker för att åka hör jag mig själv säga plugga lagom och var rädd om dig. Och grejen med Ryd är inte ytan, utan det man hittar bakom. Leta där.

Och när love is in the air, som höstlöv

Och så hittar jag de här och de påminner lite om de vackra från Vagabond som jag tvingat både M och E att följa med och titta på och som jag var millimeter från att köpa igår. Men så är det ju de där jag redan visat er, som jag nästan är kär i.

Nu ska jag laga lasagne istället. [Nej, jag är inte full.]

Hur man förstör den inre resan för en hel kupé på X2000

Kliver på X2000 och hamnar i ett fyrasäte med tre gubbar som intresserat tittar på mig när jag dänger upp min feta europapolitikbok på bordet och metodiskt börjar bläddra framåt. Jag sitter med ryggen mot vagnens toalett och det är skytteltrafik dit, kanske för att x2000 får vissa personer att bölja kroppsmässigt på ett negativt sätt. Och sen kommer tågvärden dit och jag hör genom musikdimman att toan ska vara avstängd resten av resan. Sen dröjer det kanske en kvart innan någon ska rycka upp dörren och mannen mittemot mig säger till gubben som rycker att:
-Du den är nog avstängd, tror jag.
-Det sitter ingen lapp, då borde det sitta en lapp.
-Jo, men de var här innan och sa det.
-Men det sitter ingen lapp och då borde det ha gjort det, eller hur!
Sen dängs dörren igen och några minuter senare kommer han ut och jag hör bakom min rygg hur han med en mer timid och lågmäldframtoning:
-Jo, du hade nog rätt den var visst avstängd...
Sen försvinner han och när nästa person öppnar dörren sprider sig en känsla av utedass i vagnen och jag tittar på klockan och inser att vi är framme i Norrköping om tre minuter, medan resten av tåget har några härliga timmar kvar ner till Malmö.

You got what it takes, jag sa ju det

Fredagsrusning på Stationen. Lyckas snitsa mig fram till biljettautomaterna och så ringer mobilen och J undrar var jag är och sen kommer han traskande genom folkmyllret och är hakunamatata. Dricker kaffe, fixar jordens senaste birthdaypresent och får en kram och ha en bra helg nu, viiiiila. På perrongen är det smockfullt och plötsligt bakom ipodhörselskyddet hör jag en mobilsignal. Från min väska. Krånglar upp telefonen och hinner knappt svara innan:
-JAG FICK JOBBET!!!!!!!
Här tappar jag allt mitt normala mobilvettochetikett och att jag inte tycker om att prata bland folk och tar ett kliv ut ur folkmassan så nära perrongkanten jag vågar och om min röst kunde lysa så vore den Times Square. FAAAAN, GRATTIS!!!! Du är ju så jävla duktig. Jag är så stolt över dig! och plötsligt har jag jordens största solskenssmajl fasttejpat över hela ansiktet och ser att folk börjar titta på mig där jag inte kan stå still utan skuttar av glädje och bestämmer mig för att skutta vidare och bara lyssna på M.
-Jag fattar det knappt, fan att du ska åka ner nu, vi borde fira ju!!
Och jag kan inte sluta le utan ler rakt mot en surgubbe när jag tittar upp och han tappar lite fokus och vet inte vart han ska titta medan jag sprudlar vidare och Vi firar när jag kommer upp såklart!!

Duktiga duktiga M. Jag är så stolt över dig.

Den där resan

Nu är det fika på Centralen och sen dumpar jag Stockholm över helgen för min andra kärlek.

x2000 och den inre resan, here we go.

The lovestory

Kände mig som ett mellanslag igår. Det där man måste förbi för att komma till nästa bokstav. Idag är nästa bokstav. Sådetså. Inte mer tomrum. Det klär mig för jäkla illa. Tror det var hösten som sparkade undan fötterna på mig. Hösten och jag är en lovestory som inte liknar någon annan. Som ett gammalt par som inte riktigt tål varandra. Måste du förvara snömodd i tbanetrappan, det är så jävla äckligt, kolla på mina skor. Måste du måla himlen blågrå när ljusblått är min färg. Måste det blåsa tusen sekundmeter motvind längs Sveavägen. Måste du ha det så mörkt redan klockan fem på eftermiddagen, dagarna blir ju obefintliga. Mummel mummel och mummel.

Men vissa dagar är det kärlek och röttorangegult virvel i Vasaparken och den sista kaffen på uteservering och röda kinder och sån luft som sopar rent i lungorna.

Så igen, hösten och jag.

Den saknade pusselbiten och allt det där

Och jag är kär.

God damn.

Favorite Adventure

Söta Ajja har gett mig en musikutmaning, så det är med lite tvekan jag släpper er nära, så nära att jag ger er det som kittlar min trummhinna.

Vad lyssnar du på för sorts musik?
Jag lyssnar på allt möjligt, och hittar guldkorn och förälskelser lite här och där, så urvalet här under är just ett urval. Lyssnar alltid på musik när jag är hemma, så det mesta har studsat runt mellan mina väggar.

Vad heter favoritartisten/artisterna?
Ed Harcourt, The Magic Numbers, David Gray, Damien Rice, Ane Brun, Anna Ternheim, K´s Choice, Elin Sigvardsson, Moneybrother, Laleh, Coldplay, Frank Sinatra, Nelly Furtado, The Sounds, The Cardigans, Dido, Moby, Joss Stone, Kings of Convenience, Lauryn Hill, Lisa Miskovsky, Muse, Robyn, Ryan Adams, Sophie Zelmani, Mary J Blige, Marit Bergman....osv...

Låt som gör dig glad:
Ryan Adams - New York New York
Pixies - Here comes your man

Bästa låten:
Jag kan inte välja en.
Helt omöjligt, så:
Anna Ternheim - Shoreline
Ane Brun feat. Ron Sexsmith - Song No. 6
The Magic Numbers - I see you You see me
Damien Rice - Volcano
David Gray - Be mine
Marit Bergman - I Will Always Be Your Soldier
K´s Choice - Winners

Sämsta låten:
Den jävla Boten med Basshunter. Vill skada mig själv när jag hör den.

Bästa partyhiten:
Måste erkänna att jag fastnat lite för Fergie och London Bridge och det som snurrade sist vi hade party var Justin Timberlake.

I min mp3 just nu:
Nelly Furtado - Say it right
Ryan Adams - Goodnight Hollywood Boulevard
David Gray - Please forgive me
Kristofer Åström - Always on my mind
The Magic Numbers - Love´s A Game
Sophie Zelmani - Going Home
Timbuktu - Generellt
Sinatra - My way
K´s Choice - Favorite Adventure
Green Day - Good Riddance (Time of your life)

Och nu utmanar jag:
Självklart Mr Music himself Eff, min nya favoritblogg Lill-Krizan, Mullvadsbloggens ägare J, söta Felicitass och fröken i Helsingfors; Peppe.

Nu vill jag att ni rotar i era musikarkiv. Come on.

Sconesdagen

Idag har det alltså varit kanelbullensdag. Något M uppskattar eftersom han i princip blir kär i alla kanelbullar han ser, så när vi står och väntar på att D ska komma med fyrans buss får jag nästan hålla honom i armen för att han inte ska springa iväg det luktar ju kanelbullar, känner du inte? och sen åker D förbi i bussen och trycker näsan mot rutan och vinkar och jag och M SOS-vinkar tillbaka och tanten på sätet bakom i bussen ser ut som hon sett tre gnuer komma traskande S:t Eriksgatan fram.

I alla fall så tycker jag inte att kanelbullen har gjort något för att förtjäna en egen dag. Då borde man prioriterat scones. Sconesdagen. Kanske tycker jag det bara för att scones är det enda jag kan baka.*


*Man bakar faktiskt, även om det i princip bara är att banka ut degen på en plåt och inte rulla och vika och snitsa. Sådetså.

Sydväst precis som Tjorven

Och klockan är ett på eftermiddagen och plötsligt faller Niagarafalletregn över Stockholm och så kommer blixten och braket och jag minns när man var liten och räknade mellan blixt och knall och ovädret kom närmare och sen låg som ett tungt lock med grym resonans innan det drog bort igen och hela tiden ettusenett-ettusentvå-ettusentre för annars räknade man för snabbt. Och pappa berättade att förr så trodde man att det var Tor som dundrade fram över himlavalvet och kastade sin hammare men att nu vet man att det är många små urladdningar och blixten slår sällan ner. Nu sitter jag ett stenkast från S:t Görans kyrka och tar en klunk kaffe till och tänker att gummistövlar hade varit perfekt idag. Och en sydväst. Varför vågar vi inte ha sydväst i Stockholm när det regnar och plaska runt på gatorna som små nonstopgodisar i olika färger?

Mow the lawn

How can I stand here with you and not be moved by you?

Fint som snus. I guess.

Negativ simultankapacitet

M säger:
skulle skicka iväg ett mess till D nu
M säger:
skulle skriva att Sandra o jag ska fika nu
M säger:
men eftersom du pratade om duscha
M säger:
skrev jag Sandra o jag ska duscha nu. Vill du vara med?
M säger:
han måste tro jag e full

När saker inte är som man tror, utan Matrix

Om ni inte läst det här på Tjuvlyssnat så måste ni göra det.

Tungt och tungt

Det är tungt med HovR-domar. Både att bära och att läsa. Sitter i bibblan och väntar på D och läser och känner hur hjärtat blir tyngre och tyngre och till sist hoppar jag över vissa delar och sen kommer han äntligen och vi dricker kaffe och på väg till tbanan avlastar han mig genom att bära ryggsäcken fullpackad med domar. Och nu ligger de här bredvid mig.

Och jag hoppas att högen inte kommer mosa mig helt.

Hur Kexet charmar Sandra

Det är dags att träffa söta E och Kexet igen. Som fyller 1 år om någon vecka, så jag bestämmer mig för att köpa present och släpar med mig M. Kläder känns som en bra idé men jag inser snart att jag och M är ett solklart fall av en blind leder en blind över E4 i rusningstrafik.
-Kan du storlekarna? Vad är 76? Hur stor är en ettåring?
-Ehum, det måste väl bero på om han är normalstor.

Så det slutar med att jag köper träklossar som man både kan banka med och bygga med. Min matematiklärarpappa skulle vara nöjd med valet. Träna logik. E öppnar paketet och ger Kexet en röd kloss som han omedelbart försöker äta upp. Med stora blå ögon tittar han lite avvaktande på mig. Men sen är det kört. Han drar av ett fyratändersmajl och E lyfter ur honom ur vagnen och med sin blåbärsgångstil tar han två vingliga kliv fram mot mig och suger tag i mitt byxben. Sen får han syn på mina guldskor och stirrar storögt och nyper i dem. Sen tittar han på mig igen och bestämmer sig för att jag nog kan få förvalta den röda klossen och lägger den i min hand och jag lägger andra handen över och hokuspokusborta, då tittar han på mig och ser bekymrad ut innan han smajlar och drar i mina fingrar och hokuspokus där är klossen igen. Sen greppar han tag i min mobiltelefon och dunsar ner på sin blöjrumpa och sitter och beundrar den storögt innan han dunkar den i golvet så gubben bredvid hoppar till. Och igen. Och igen. Vilken hightechbaby. Sen tuggande innan han bestämt lägger den i vagnen och hämtar den röda klossen och så kör vi hokuspokusborta igen säkert tio gånger och jag är inte alls så gullegull med barn säger jag och känner hur jag inte kan låta bli att le.

Kexet - Kackig jurist, 2-0.

Hur man trollar fram en tenta

Och ännu en lördagkväll framför datorn. Klockan blir 03. Och det plingar in sms från folk som inte sitter med en hemtenta utan är ute och partar. Och regnet slår mot rutan och jag kokar te och blir osäker på hur saker stavas och inser att jag nog förstör mer än tillför. Låter Anna Ternheim fladdra runt i rummet och

I know a girl laying down
She´s sleeping weeks at a time*

Det var en gång. Då. När jag kunde sova bort hur mycket tid som helst. Men idag vaknar jag vid 12 och sätter mig med hemtentan och hur svårt ska det vara egentligen. Så med Ryan Adams som sällskap skriver jag och varje ord måste dras ur fingrarna och bli ett tryck på tangenterna och jag får tvingtvinga och det är nog tur att det snart är över med tentor för min del. Påminner allt mer om att åka rollerblades i grym uppförsbacke. Och jag är jävligt dålig på rollerblades enligt Mr Pilot.



* Anna Ternheim - Girl aying down (Plattan Separation Road)