Step it up

Bestämmer mig redan på vägen bort mot Stadshuset att idag ska jag springa rundan som J springer. Så med Supergirl på repeat i ipoden springer jag och springer och springer och springer utan problem hela vägen. Orkar till och med öka sista biten hem. Och för att illustrera hur duktig jag varit har jag ritat en bild.

Och prestationsmonstret måste fortfarande vara upptagen med det skitsvåra sudokut, eftersom han låtit mig vara hela helgen.

"Titta Mamma, Grinchen.."

Men nu är det så jävla kallt. 14 grader. Så om ni ser något med grinchenfrisyr och militärhalsduk [fick låna den när vi åkte mc, men är övertygad om att han tyckte att jag kunde behålla den, så inget uppsåt här alls] swischa omkring på Kungsholmen så är det jag som tar en paus i hemtentan.

Inser nu att det kommer bli dyrt på sikt att tejpa hälen varje gång jag ska springa. Men ska snylta till mig några rullar tejp när jag hälsar på i Casa del Päron nästa gång. En läkarmamma med fyra kids har alltid ett välfyllt plåsterförråd.

Det är ju fortfarande September

Fikar med J och vill sitta ute. Han bara suckar.
-Jag kommer vilja sitta ute hela oktober också.
-Jag kommer inte fika mer med dig då, vettu.
Men sen sitter han där under en röd filt och dricker latte och jag säger att tentan är fan, och jag tycker att det är svårt bara, hur skulle du tänka..? och då säger han mhm, du har silverskorna idag och tydligare kan han inte hinta att han verkligen inte vill höra om min tenta och glasklart blir det när han säger du fixar det lätt och du, jag har helg, du vet helg...ledig.

Nej, jag vet helg...hemtenta.

Tre Täckespingviner

Det blev inte biljard med Mr Pilot igår. Mötte upp med herrarna för att dricka en öl. Och som Oscar på ett pedagogiskt sätt utrett, så blev det inte en öl. Det blev tre öl och sen beställde revisorn in tequila och sen var det ingen idé att ens tänka på att åka hem och fortsätta tentakludda. Bestämmer mig för att dissa herrarna och inte åka med ut till Kråkslottet, men det slutar med att Mr Pilot använder sin men jag är ju här så sällan, kom nu och jag är så dåligt på att säga nej till honom, så det slutar med taxi och Mr D börjar knappa på radion och lyckas fippla fram till Hey where did we go, Days when the rains came, Down in the hollow, Playin' a new game och det är Gevalia som håller tonen i baksätet och jag kan se i backspegeln att taxichauffören inte kan hålla sig utan börjar småle. Och när vi kommer till Do you remember when we used to sing, Sha la la la la la la la la la la te da sjunger till och med revisorn. Och sen sitter jag i vita snurrfåtöljen i stora rummet och som vanligt har jag svårt att förstå hur herrarna kan bo i röran. Sen sitter vi och snackar skit tills det händer en incident som skapar blodvite. Och slutar med att jag och Mr Pilot sitter bredvid varandra och surar en stund och fan vad onödigt, det gör ju skitont innan det är sovdax och soffan är så jävla obekväm men Gevalia kommer förbi och puffar upp kudden innan han försvinner ut ur rummet. Och sen vaknar jag av men titta så gulligt, så fin i håret och Mr Pilot som sitter och lyfter en hårslinga över mitt ansikte och nu finns det på kort också, din fina morgonfrisyr. Och plöstligt är hemtentan som ligger på mitt skrivbord några kilometer bort väldigt närvarande och jag måste åka och herrarna ska plötsligt ha frukost och då är Max stället de ska till, så klädda i kallingar och duntäcken hasar de efter mig ut i hissen och jag vet seriöst inte vad jag ska tro. Sedan struttar de ut genom dörren och över parkeringen som tre korvar. Tre täckespingviner och jag vet att ni inte tror mig, men bilden är mitt bevis. Var helt säker på att de skulle bli arresterade för förargelseväckande beteende och behöver jag säga att jag valde att inte åka med i bilen till Max?

Sökes: Elektriker

sanna säger:
jag håller på att få psykbryt på min lampa
sanna säger:
har köpt ny 60 W för att den ska vara glad, men då blinkar den som värsta ecstasyfyren
sanna säger:
tänkte att den skulle sluta snart, för jag behöver ha en 60 w annars ser jag inget
sanna säger:
men snart får jag epilepsi
J säger:
är den iskruvad ordentligt då?
J säger:
dra ur kontakten innan du kollar, säkrast
J säger:
om den beter sig konstigt
sanna säger:
jag har skruvat och donat, och nu sitter det den gamla 25W igen
sanna säger:
kunde lika gärna arbeta i skenet från stearinljus

Livet har sina butterkaksstunder

Det var då och då var strålande sol och det var M och the Buttercake och det var bara två månader sedan.

Mr Pilot och den där treskiten

Och jag fräser spåret runt och tvingtvingar mig själv att inte smita genvägen ner utan springa hela vägen fram. Måste fan babysitta mig själv hela tiden. Sen fika som är laxsallad och för mycket och en latte på det och en halv morotskaka och:
-Ska du bara äta halva saker resten av livet?
Och tentan ligger i väskan och jag känner mig som Frodo och vill bara bli av med skiten, men att dumpa den i något ihåligt berg är inte aktuellt. Tyvärr. Och mobilen ringer och Mr Pilot är i Stockholm och:
-Fan i helvete vad det frasar? Är det din skittelefon som packat ihop helt eller? Den där treskiten, jag sa ju det. Vad gör du?
-Jag fikar.
-Du fikar alltid. ALLTID. Så sen då?
-Har ju hemtentan, men hinner träffa dig. Kanske biljard då?

Mr Pilot lyckas tajma in mina tentor som en målsökande raket.

Pain is Sandra, glory is...

-Nej, har du låtit henne köpa kaffe, vafan, du vet ju hur jobbig hon blir då, det om något måste du väl ha lärt dig på fem veckor!

[säger ena snubben i gruppen till den andra snubben i gruppen och blinkar mot mig när vi redan sitter med kaffe när han trillar in för sent]

Den som väntar på något.....whatever

Halvsover mot datorn i bibblan. Väntar. På min grupp som jag ska möta om 10 minuter. Och på att få köpa kaffe. Och på att få hemtentan som ska vara min polare ända till måndagmorgon kl 10. En av de bättre helgerna vågar jag gissa redan nu. Har redan en lååååång lista med eventuella mutor som kommer krävas. Blir det red tenta alert-läge ska jag får köpa stövlarna.

Om tjugo minuter har jag den i min hand. Är helt säker på att prestationsmonstret redan firar med skumpa.

Snubbeltråd och några skitsvåra sudoku

När jag tror att boken ska svälja mig ringer mamma och säger alla de rätta sakerna du kommer se att du skulle fixa den där tentan även om du inte läst böckerna och det kommer går bra och du har det väl bra annars och jag hummar och när vi lägger på är känslan att det visst kommer gå där igen så varför tappar jag bort den hela tiden och varför låter jag prestationsmonstret knyta fast snubbeltrådar överallt.

Ska förvara prestationsmonstret i garderoben hela helgen när jag ska skriva hemtentan och ge honom några skitsvåra sudoku att pyssla med, så han inte stör mig.

Downhill from here

Gå upp gå till jobbet jobba jobba äta lunch men min variant på det är gå upp äta frukost koka kaffe göra mentalt fuckyoutecken mot bokhögen på bordet okynnessurfa med ryggen mot böckerna räkna mina överstrykningspennor koka kaffe städa badrummet halka runt i högen med tidningar som ska till pappersinsamlingen men ligger mitt på golvet dricka kaffe flytta lite på böckerna och till sist öppna en av dem och läsa om random selection error och känna hur min hjärna förvandlas till ett hubbabubba.

Den där omplåstrade biten

När plötsligt den där biten som man var säker på att man lagade då för länge sedan lossnar igen. Släpper och klingar ner någonstans mellan revbenen. För nära hjärtat för att man inte ska dra efter andan.

Då vet jag inte vart jag ska ta vägen och önskar att jag var en vit kanin som kunde stoppas tillbaka ner i hatten och hokuspokus borta.

Sökes: Datoransvarig

Jag behöver inte bara en sekreterare, en pannkaksman och en syokonsulent. Jag behöver en datoransvarig som sköter allt som har med datorn att göra. Fick precis en hög musik i formen winRAR och min dator förklarar vänligt att det där kan du inte öppna, hur vill du göra nu?

Inte fan vet jag.

Men nu funkar det äntligen. Så nu ska jag lyssna och plugga.

Stockholms snyggspringare

Bestämde mig för att förkylningen var tillräckligt borta för att jag skulle kunna dra ut och springa. Det är perfekt väder, men det känns att hösten är på väg. De första gula löven frasar när jag sätter ner fötterna och lungorna suger i sig luften som är nästan kylig. Kroppen hamrar och jobbar. Som ett ånglok med röda kinder och håret i osnygg tofs pressar jag mig uppför backen. Grus i skorna. Helvete.
Då kommer hon över krönet. I mjukisbyxor, med blont hår i uppiffad tofs, en rejäl kaka smink i ansiktet och med ljudlös andning. En snyggspringare. Hon lyfter knappt fötterna, det går så sakta, men hon glömmer inte att puta med brösten och läpparna. Och vi tittar på varandra, eller stirrar är nog ett bättre ord. Jag vänder mig om när jag precis kliver över krönet och då har hon stannat upp i kurvan och fäktar med handen. Man kan ju inte bli svettig då ser man ju ofräsch ut.

Trodde inte att det fanns snyggspringare i slingan, trodde de bara höll till vid Kungsholmsstrand.

No mercy

-Oj, vilka böcker.. Vad är det du läser?
-Deskriptiv inferens.
-...?
-Hm...hur man drar slutsatser utifrån ett material...typ.
-På engelska?
-Jepp.
-Det låter tråkigt.
-Jag vet inte..

Klart jag vet.

En guldfisk på köttmarknaden och Shopping for dummies

Fredagkväll är vindrickande hos mig och jag gör Caipirinhas och har ingen shaker, utan gör som H brukar, lägger isen i en handduk och krossar mot diskbänken, men har inte samma snits som hon. Sen åker vi taxi genom Stockholm och det är röda trafikljus hela vägen och jag muttrar och sen är det kö innan vi kommer in och vi inser att det kanske inte är ett helt lyckat ställe att hänga på när man inte fyllt 35 och en kille med snajdig grå kavaj struttar fram till oss och vill att vi ska dansa och sen återkommer han två gånger till med samma fråga, så vi misstänker starkt att han har guldfiskminne. I upprepar ordet köttmarknad flera gånger under kvällen och när ett par dansar omkull bredvid oss på dansgolvet i en avancerad juckdans bestämmer vi oss för att dra hem.

På lördagen möter jag I för en shoppingrunda i förenklad version, typ Shopping for dummies. Detta för att jag ska få plugga några timmar på eftermiddagen. Men vi hinner ändå zickzacka fram mellan en hel del affärer. Jag fyller på mitt lager med två nya gula överstrykningspennor. Två för att ha en som backup. Backup är bra. Sen hittar jag den rosa koftan med sidenbandet i midjan på fridhemsplan. Finns en kvar i min storlek så det är inte mycket att fundera på. Visar den för J när vi fikar och han bara nickar och den är du. Är det? Herregud.

På kvällen trillar damerna in hos mig igen och jag har fastnat i mina böcker och får kasta mig in i duschen och dra bort pluggtankarna som ett plåster. Sen är det utgång och bra musik och shake it tills det blir för mycket folk. Då drar vi och käkar och jag får efterlängtad falafel och skrattar stort åt damernas frikadellstory och den om tanden i brödbullen. Vad fan skulle jag göra utan er, darlings.

Söndagskärlek

Minst några kilo.

Lyssna på spår 14

If I could put you in a frame I´d draw you smiling
With a cigarett in your mouth and your hands reaching out for something
If I could, if i could wear all your clothes I´d still be different
And if I had your speaking voice I´d never whisper
I´d talk and talk and talk

We will be winners our heads glued together
All is indefinite in you*

Det finns ingen rewindknapp som funkar så bra på mig som musik, när ipoden shufflar och jag flyttas tillbaka. Ofta flera år. En vinter. Där stod vi och puffade rimfrostandedräkt ner mot hamnen tills vi blev för kalla om fötterna. Som två små ånglok under snötyngda grenar. Sen gick vi långa cykelvägen hem och kokade te. Sov bort vintermorgnar under dubbla duntäcken och gick promenader med din galna hund som alltid ville bada i bäcken ner mot havet. Han försvann bland träden och återvände dyngsur och lycklig. Du lämnade skivor ovanpå mina skolböcker med postitlappar lyssna på spår tre eller ringde mitt i natten och spelade upp låtar genom telefonluren och jag kunde aldrig säga att jag inte hade tid. Och jag kunde alltid hitta dig i folksamlingar, när du inte hade det röda håret nedtryckt under sliten grå keps, utan lät det vara rufsigt. Och det hollänska uttalet när du skulla säga fyra och det blev ofta fura och du log stort och visade gluggen mellan framtänderna. Och hur du medvetet hasade ner byxorna till hängröv och sen rockade loss framför högtalaren vid dörren. Come on nu, det svänger ju. Så där står jag nu på en tbanestation åtta år senare och tittar in i kaklet, men är någon annanstans. Ett avtryck, mannen.


*Winners - K´s Choice (från plattan Cocoon Crash)

Knäckebrödsmulor everywhere

Sätter mig på stolen framför datorn. I knäckebrödsmulor. Att äta knäckebrödsmackor framför datorn när man kommer hem klockan 03 är kanske inte det smartaste.

Men hey, jag åt i alla fall inte knäckebröd i sängen. Ett steg upp på utvecklingsstegen.

Hästsko mot kinden

Och jag har äntligen kommit överens med mig själv om att det är dags nu, att lyfta ner kaffebryggaren och inviga höstens termin på riktigt. Häller som vanligt i för mycket kaffepulver och dricker sen de första klunkarna med rynkad näsa. Kom koffein.

Det är ett system, faktiskt

I have a thing for...överstrykningspennor. Har säkert 50 stycken som står på skrivbordet. Dessa använder jag till att kludda. Jag har kluddat mig genom hela juristutbildningen. Men bakom det som för andra ser ut som kludd finns ett system [vill jag tro i alla fall]. Rosa är muy importante. Grönt är olika definitioner och grundläggande begrepp. Gult är normalviktigt. Orange är klurigheter.
Sen skriver jag såklart med andra pennor också och stryker under och ringar in och viker hundöron. Mina böcker har ett andrahandsvärde som går mot noll. Och har blivit lite av ett skämt bland mina kursare. K lyfte upp en av mina böcker när vi lunchade och det är precis det här jag menar. Hmpf.

Har aldrig förstått hur ni klarar er, ni som markerar lite svagt med blyerts här och där.

In transit

Träffar söta C som är så uppdressad och har paus mellan två intervjuer och tid att träffa mig för lunch. Sitter ute i solen och jag behöver fler sommartimmar, please. Har fått lägga nya skorna i väskan en stund och bytt till guldskor. Skoskavet från helvetet höll på att bryta ut, men nu har jag shoppat ett lager compeed, så imorgon är det dags igen. Hittar den fina klänningen på H&M, men går och köper ett [fucking jävla] SL-kort istället. Sneddar över Plattan till Kulturhuset och hittar Martins utställning.
Som att kliva ur Stockholm och sätta världen runt på paus. En bild jag redan tycker mycket om är med i utställningen. Soldaten, som sitter på huk vänd mot väggen med solljus strömmande genom en dörr i bakgrunden. Sen fastnar jag helt. En bild som är så fruktansvärd att jag vill ta ett steg tillbaka men står kvar och hade jag inte varit i en utställningslokal hade jag gråtit. Men nu är jag det, så jag höjer ljudet på ipoden och sliter ögonen från bilden och tänker att människan är fan helt jävla dum i huvudet, vad är det egentligen vi har så svårt att fatta. Det är någons son, far eller man. Någons dotter, mor eller fru. Varje gång en kula eller granat träffar sitt mål är det kärlek vi förintar.

Gaffatejp två

I förmiddags var det dags för allas femtonminuternsmöte med handledaren. Kliver in på hans rum och väggarna är helt täckta med bokhyllor. Flera hundra böcker, lätt tusen kalkylerar jag snabbt fram medan jag hummar åt det är du som är Sandra, ja. Måste kväva impulsen att fråga har du läst alla? Och sitter istället ordentligt på stolen med händerna i knät. Inte fråga, inte fråga. Och jag lyckas hålla klaffen tills jag lunchar med L och K och ni skulle se hans rum, sååååå mycket böcker.

Gaffatejp nästa

M var på shoppinghumör igår och jag följde honom hack i häl som en liten väluppfostrad hund.
-Den här?
-Nope.
-Den här?
-Nej. Ful.
-Den här?
-Skojar du?
-Den här?
-Nej.
-Den här?
-Absolut.
-Verkligen?
-Ja.
-Va?
-Meh.
Vi är fan som ett gammalt par ibland. Slutar med att jag letar efter det fulaste jag kan hitta på varje avdelning och:
-Hehe, kolla den här vinröda gubbjackan, blabbar jag i samma sekund som en man i medelåldern kliver runt spegeln med den vinröda jackan i handen. Amen, fan.

Allt rött blir blått

När jag och Lillebror kommit upp till Stockholm tar vi tbanan en station hem till M. Hämtar en falafel och en pizza och köper godis medan vi väntar på att maten ska bli klar. När vi kommer upp i lägenhten är det full rulle och mycket av energin står som vanligt Ch för som skuttar som en duracellkanin i soffan när de första prognossiffrorna klickar upp på tvrutan:
Aaaaaaaaaaaaaaaaaaallt röööööööött bliiiiiir blåååååååååååååååååååååååått!!
Jag vågar knappt titta och vet inte vad jag ska tro. Och plötsligt vänder det och röda blocket leder med 0.2. Då blir det knäpptyst och:
-Men fan, byt till svt där ledde ju de blåa just nu.
Så vi byter till svt och ser mandatfördelningen gunga fram och tillbaka och sen är den plötsligt 173 och 176 och Ch far upp så han håller på att välta bordet:
-Det är KLAAAAAAAAAAAAAAAAAAART!!
Och det är det och nu är det upp till bevis. För Sverige ska inte kunna köras mer på knä, utan måste upp och stå. Och SDs obehagliga 22.3 procent i Landskrona förvånar mig inte. Ingen har tagit diskussionen. Det är dags under den här mandatperioden. Men just där är det Ch som känguruskuttar i lägenheten och sen säger att vi är torrisar innan han försvinner i en taxi för att dricka skumpa och parta hela natten.

En jobbig jävla körskoleelev

Lillebror M åker med upp till Stockholm en snabbsväng för att sen köra hem päronens bil. Han är sliten efter utgång lördagkväll och sover fram till Norrköping där han sedan tar rollen som någon form av peppande bilskolelärare*.
-Det här går ju jättebra.
-Jag kör bil för sällan och tycker inte om att köra upp på E4:an, tänk om jag inte får plats.
-Klart du får plats, det här går ju jättebra.
Och det gör det. Hela vägen fram till Södertälje där det tar tvärstopp. Och allt är bara bilkö. Och jag kan vara Sveriges sämsta krypkörare. Bilskoleläraren rycker in igen:
-Du kan krypa på tvåan, den är stark.
Skutt. Ryck. Skutt.
-Ja, eller lägger du i ettan och kör på den, så kanske det går lite bättre.
Känner hur jag helst vill kliva ur bilen, men får en smula kläm på det när jag insett att det är bara att gilla läget. Något jag däremot inte gillar är kossan [amen, kom igen...] som ligger som ett häftplåster mot min stötfångare.
-Men seriöst, är hon helt dum i huvudet?
-Såja. Vissa gillar att ligga så nära.
-Men jag då, jag vill inte att hon ska ligga så.
-Det går jättebra, tänk inte på det nu.
Och plötsligt tar Murphy kaffepaus och det börjar rulla och resten av vägen till Stockholm flyter det fint.


*Trots att jag har körkort.

Chipsparty, grillad lax och hysterisk jurist

I morse upptäckte min far att något plötsligt saknades. Hundarna var försvunna och det var knäpptyst. Som den rutinerade fyrabarnsfar han är vet han att tyst = något är i görningen. Och mycket riktigt i källaren i gillestugan [ja, men självklart måste jag kalla den för det] hittar han våra svarta monster. Tillsammans med en chipspåse som de vallar fram över golvet med en teknik som skulle göra svenska curlinglandslaget gröna av avund.

Men det här är ingenting mot när jag och mitt ex grillat lax på vår altan och sen bara ställt in tallrikarna med rester och ben på ett bord innan vi gick och la oss och när jag ska till jobbet på morgonen upptäcker att hundarna har rensat tallrikarna. En massa fiskben är försvunna och det krävs inte mycket för att inse att de nu befinner sig inuti minst en av hundarna. Hysterisk, är nog en ganska bra beskrivning på hur jag hanterade det. Till saken hör att vi var i Casa del Päron för att passa hundarna när resten av min family var i Danmark på semester. Väcker S genom att flaxa in och Kuuuuuuben, har ätit upp fiskbenen, tänk om de sitter fast någonstans, fan, jag måste ju till jobbet och jag måste ringa veterinären. Han nickar medan jag flaxar ut igen och ringer veterinären och hon säger något om den naturliga vägen och det är bra om de rör på sig och sen får ni se när benen kommer ut och gör de inte det får ni ringa igen. Grannarna måste undrat varför vi stod med en ficklampa och lyste i gräset.
-Gumman, du tycker inte att du överdriver det lite nu?
-Va, nej. Jag ska gå ut med dem, kockan är ju 04.
Så där snubblade jag ut i hallen med håret på ända och drog åt mig kopplet och ficklampa och släpade med mig två stora nattslumrande newfoundlands ut. Det hela avlöpte ehum... naturligt.

Mullvad och höstens svarta

Och när jag kommer hit ligger det två paket från mamma på sängen. I det ena ligger silverskorna och i det andra ligger guldskorna. Som jag redan köpt. Så nu har jag två par av varje. Kanske kan jag ge bort ett par guldskor och ett par silverskor.
Tar en sväng in till stan för att kolla om jag kan hitta någon fin spegel att ha i min hall, och hittar en jättesöt lagom stor med lite 50-tals vibb. Sen svänger vi förbi skoaffären och där finns de kvar, mullvad-är-höstens-färg-skorna. Och mamma säger att ja, men då tycker jag att vi köper dem. Hinner prova en massa olika och även mumintrollskorna och ett par vagabond med för smal klack och ett par vagabond som det skriker juristskor om och det slutar med att mamma ja, men då kanske vi ska ta båda paren, så är hösten väl räddad?

Och när vi går därifrån klurar vi på var min kärlek till skor kommer från.

Snygg, snyggare, snyggast

Och den finns kvar. Och är bara så skitsnygg. Men så har jag hittat den här. Och den är också skitsnygg.

Som en åsna mellan två hötappar.

Absolut gehör

Ikväll av alla kvällar

Börjar starkt misstänka att Jompa Blund blivit senil och glömt att han ska strö ut drömsand även på Blueberrystreet.

Det var då; om don´t hold yourself like that you´ll hurt your knees

Skivan du lämnade är rewind när han sjunger don't hold yourself like that you'll hurt your knees och vykortet du skickade skratta du, det var det enda som inte kändes 80-tal som konfetti över parken vita flingor av absolut ingenting. De där fallgroparna du lämnade i parkettgolvet mellan sängen och köket som jag måste kliva över och minst varannan gång trillar jag i. Försöker med havregrynsgröt och två enomdan som små handgranaterner ner i magen för att få balans och snusförnuft men vad hjälper det mot mobilklister i handen 0…7…0... så långt kommer jag. En trea till om det är en dålig dag och han sjunger fortfarande don't hold yourself like that you'll hurt your knees.

När saker är ovillkorliga, som love...

Redan när jag sätter foten på gallret framför yttertrappan ser jag den svarta nosen sticka ut genom dörren. Med maximal hastighet, är man en hunddam på tio år tar saker sin lilla tid, kliver hon ner för trappstegen för att möta mig. Min svarta Darling. Som fortfarande blir lyckligast av alla i världen när jag dyker upp. Varje gång. Klappar om och lägger kinden mot hennes huvud. Och Stockholm är ljusår bort. Och jag byter kläder till stora shorts och gammal t-shirt och kokar kaffe och kryper upp i soffan. Och jag får stanna en stund.

Och en Darling följer varje steg jag tar med sina bruna ögon.

Bye bye Baby, för en stund

Efter att ha mött upp med min pluggrupp och tryckt i mig en ostfralla och en kaffe är det dags att genomföra våra intervjuer. En smula nöjda är vi med utbudet av intervjupersoner, valrörelsen tuggar på i galet tempo runt Sergels torg, så det är utan problem vi hittar två politiker att använda i vår studie. Snabbt avklarat och jag kan skutta iväg med min gigantiska väska över axeln. Tanken var att ha den som reservväska då och då, eftersom den blir så oformlig. Bollig. Men nu har jag den i alla fall och håller på att knocka ner några pensionärer på vägen till fikan med M. Håller även på att köpa ett par skor. Som jag tittat på förut. Jättesöta. Men håller mig i skinnet. Hårt. Damn. En annan dag. Fikar med M på Centralstationen innan jag ska hoppa på tåget och han du måste ju komma upp till söndagkväll, vi ska ju ha valvaka ju, du måste komma för att i nästa sekund helt byta fokus och bli otroligt nyfiken på om det är Gulle-Göran som ska visa upp sig mitt i valhetsen eftersom det är en massa poliser som traskar fram och tillbaka.
-Oj, tv-team!
*tar en tugga på sin muffins*
-Och två poliser.
*kaffeklunk*
-Och två väktare..
*muffinstugga*

Lite som en pekbok för vuxna.

Den sista tentan på juristutbildningen...ever...

Idag anslogs tentaresultatet. På den jag pluggade till under altantaket med en hund vid fötterna. Böckerna jag sköt in under sängen som om de mirakulöst skulle slukas. Samma böcker som jag ville elda i klotgrillen. Övningsuppgifterna jag svor över och satt med i köket. Ensam med en stor tekopp mitt i natten. Och sen är tentan omgjord och författad av Murphy på speed. Så jävla svår. Och prestationsmonstret sparkar mig hårt som satan och det här är fan en lätt jävla skitkurs egentligen, shit så dålig du är, du fattar ju verkligen inte den här typen av frågor, soooooopa. Och jag tänker, som flera gånger tidigare, fair enough, jag kan inte. Jag lämnar den tom och går och skriver en omtenta senare. Men som alltid. Växer det fram. Som om någon gör konstgjord andning och fyller mig med syre. Det där drivet. Det där sega, som kåda. Envisheten. Värre än en åsna.

Och jävlar, jag fick Ab.

Fröken Nyfniken

Och förkylningen sitter där den sitter. Så det låter som jag sitter i en burk och pratar. Fortfarande. Men även förkylningsgrå dagar kan spraka till. Som igår när vi får träffa vår lärare/handledare för c-uppsatsen i statsvetenskap. Alla ska berätta sina intresseområden, inom ramen för kursen och jag säger att jag skrev ju min b-uppsats om neutralitetspolitik, så jag skulle vilja skriva om säkerhetspolitik. Och han plockar genast upp tråden och spinner vidare och det är ju mycket intressant och mhm mhm, ja, mhm. Och då trillar den ner på mig. Den där känslan. Nyfnikenheten. Jag vill förstå. Och där tänker jag för första gången att det här kan gå. Dammit.

Bankande

Och jag tappar hakan när jag ska betala min terminsräkning på MIN bank, Nordea, och de tar ut en avgift på 75 kronor.
-Då kostar det 75 kronor att betala den.
-Du skojar.
-Nej.
-Underbart.
Det är första gången de tagit ut en avgift för terminsräkningbetalning, men jag orkar inte diskutera. Så jag jag ler och då vill jag betala med kortet.
-Då måste du fylla i en sån här uttagsblankett för att kunna ta ut från ditt konto.
-Va?
-Ja, det är ju ett konto på den här banken.
-Ja, så varför...[fyller i blanketten]..och då blir det med er avgift hur mycket jag måste ta ut?
-Ja, vänta lite nu...vad blir det då?
-385?
-Ja, eller...
-385.
-Jo.

Argh.

WTF

Vaknar en timme innan klockan ringer. Och somnar inte om.

Det måste vara något speciellt med den här dagen.

Pilotärlighet som bonus..

sanna säger:
vi är tre i min grupp men känns som jag gör allt.
Mr Pilot säger:
jag skulle också låta dig göra allt mitt jobb. din prestationsångest är något av det säkraste kortet någonsin..

En skäggig prins med korta ben

Seminarium klockan nio och jag är nästan inte vaken när jag efter att ha åkt i jordens mest fullpackade tbanevagn kliver av vid Universitetet. Men så plötsligt i ögonvrån. I knähöjd. Ett lurvigt huvud. Och sen en lurvig korvformad kropp. Och en lika raggig svans. En basset. Som trippar fram där mitt i folkmassan tillsammans med matte som om han aldrig gjort annat är svassat runt i rusning.

Och jag ler. Och håller emot impulsen att plocka upp honom. En hund är allt som krävs. Så jävla enkelt när mycket annat är så jävla svårt.

En Struts kommer ut med din burgare

Man vet att man suttit inlåst i ett grupprum i sju timmar och jobbat som en iller när man inte tror man ska orka fram till tunnelbanan. Träffar J och går till McD och använder min sista energi till att vara trevlig mot tjejen i kassan:
-McFish&Co tack.
-Oj, det kommer dröja minst fem minuter.
-Okej, det gör inget. Det blir jättebra.
-Vad vill du dricka?
-Cola light.
-Den är slut.
-Det blir jättebra med vanlig cola.
Hon kunde sagt att en struts kommer ut med din burgare och jag hade garanterat bara nickat och sagt det blir jättebra.

Sitter och äter under tystnad innan jag:
-Jag gjorde allt arbete idag själv, eller i alla fall 90%.
-När jag pluggade fick vi också en jurist i vår grupp. Hon gjorde också allt. Perfekt. [säger han med jordens största smile]

Love is in the air, men inte alls som ni tror

Sitter i fönstret. Det bästa med min lägenhet är den breda fönsterbrädan. Så där sitter jag lutad mot väggen och läser i min hög med tidningar och låter solen kittla mig på näsan när telefonen ringer och det är mamma och:
-Har du det bra?
-Mhm.
-Någon väntar på dig här nere.
-?
-En laptop.

Snacka om H-A-L-L-E-L-U-J-A M-O-M-E-N-T.

Och på fredag åker jag ner för att hämta den. Är helt säker på att jag kommer älska den. Den ska hjälpa mig att kludda fram två uppsatser.

Och så vill jag puffa...

...lite för det nya numret av Expo.

Ni vet varför.

Och det är 75 väl investerade kronor.

Studsboll mitt i natten

Och jag drömmer mardrömmar om att jag missar ett flyg eller i alla fall håller på att missa och jag packar väskan och vinkar på taxi och låter blicken svepa över de blinkande tavlorna med avgående flyg och hela tiden är det flyttat från en tid till en annan från en flygplats till en annan från en gate till en annan. Och hjärtat bankar och jag svettas. Men vaknar till slut och det är bara en dröm. Såklart. Men känner hur stressbollen studsar mellan revbenen. Bolljävel hinner jag tänka innan jag somnar om.

Jag - en förkyld melonsamlande dront

Blir alltid förvånad över hur ovuxen jag känner mig när jag kliver in i en mataffär. Lite sådär som att någon ska komma fram till mig och kolla ner i min korg och men lilla vän, det där kan du ju inte köpa, kom med nu så ska vi gå bort och hämta en stor påse med potatis som är riktig mat. Men frukt och grönt är en bra grund. Apelsiner, sallad, nektariner och så vänder jag mig om och där ligger de. Vattenmelonerna. Efter att ha jobbat i affär några somrar vet jag ungefär vad de väger 3-5 kg. Nej, det är för tungt, gnäller tråkjuristen i mig. Det är en vattenmelon, precis vad jag behöver, blir det omedelbara svaret. Hittar en ganska liten, som jag dunsar ner i korgen.
Och när jag lämnar affären och åker ner för rulltrappan till tunnelbanan kan jag inte låta bli att tänka på dronterna i Ice Age. Som sparat tre meloner för att klara istiden. Jag är en dront när jag är förkyld.

Bacillskräck

Nu ska jag åka och proviantera C-vitamin och samtidigt dricka en kaffe.
-Jag smittar säkert.
-Jaja.
-Så tänk om du blir sjuk.
-Jaja.

0% hypokondri bor det i den mannen.

Wake-up-call

Vaknar av att mobilen ringer. Förkylningen sitter mer nedbankad i lungorna idag, men ingen feber. Det dröjer 30 sekunder tills det ringer igen och det är det enda numret som har en egen ringsignal, så jag kringlar mig ur täcket och når mobilen.
-Haaaaaaaallå!!!
-...host...
-Försök inte, nu ska vi prata videosamtal.
-Va?
-Jag ringer igen och så pratar vi videosamtal. Jag vill prova.
-Eh...det vill inte jag, jag ligger i sängen.
-Kom igeeeeen, dra upp täcket lite då.

Mitt ex har tydligen skaffat tre.

Sökes: Pannkaksmannen

Det är pannkakor jag vill ha när jag vaknar efter att ha koalasovit under duntäcket i några timmar. Mindre sugen är jag på att gå upp och börja vispa ihop ägg och mjölk och mjöl och sen stå och steka även om jag brukar kunna underhålla mig själv genom att vända pannkakorna genom luftrotation. Nu vore pannkaksmannen perfekt. En liten farbror man kunde ringa som kommer förbi med pannkakor och sylt. Precis som pizzamannen. Men i brist på pannkaksutkörning på Kungsholmen får jag fixa det själv.

Så nu står jag där och har aldrig varit snyggare. Håret i piggsvintofs, munkjacka, shorts och raggsockar. Och kastar pannkakor upp i luften.

En feberkanin

Jag skulle ju klara mig undan höstens förkylningar. Alla är snuviga, förkylda och hemma från skolan. Men så idag när jag vaknar har jag ont i halsen. Känner mig som mosad avocado. Tankarna får inte fäste. Feberhaze. Ligger kvar och lyssnar på regnet och fönstret som knäpper av vinden innan jag drar på mig raggsockar och munktröja. Kokar havregrynsgröt och äter på stående fot lutad mot bänken, något som alltid stressar min far. Sitt ner och ät nu.
Ni vet när det är sådär nästan som en paus att vara sjuk. När man inte orkar vara jag kan själv och låter en sval handflata ligga mot febervarm panna. Du är varm som en kamin, en liten feberkanin. Du måste dricka lite mer vatten. Någon som lyfter upp täcket, skakar det i luften och lägger tillbaka det. Köper apelsiner, tidningar och radar upp esbiritoxtabletterna på lakanet som en liten arme. Och det är trots feberhaze nästan perfekt.

War - what is it good for?

Idag öppnar en fotoutställning på Kulturhuset som ni bara måste gå och se. Utställningen heter War - what is it good for? och det är Martin von Krogh som har bloggen In transit ställer ut sina foton.

Han är en av få som verkligen följer sin dröm och gör det som måste göras. Med sina bilder skär han hål i vardagen och tvingar oss att stanna och se. Att i alla fall försöka förstå.

Hur man får Stockholmsklistret att släppa i fogarna

Och det är lite efter rusningen, men fortfarande mycket folk. Handsfreeprat. Matkassar. Trassel med hundkoppel och nej, sitt, plats. En mamma som jaja, jaja, mhm när sonen och då sa Jakob till mig att jag hade fel, fast jag inte hade det, lyssnar du mamma?

Och jag låter ipoden köra repeat på Ryan Adams New York, New York och byter sen hand för matkassen. Och tänker på uppsatserna och att jag hellre skulle vara i slingan och springa. Att Stockholm ibland nästan slickar mig på kinden. Så klistrigt närgången. Och då hör jag genom mister Adams sång en röst som vill prata. Alldeles bakom mig. Vrider på huvudet och ser hur en något sliten äldre man sitter på ett fyrasäte tillsammans med tre andra personer som på given signal tittar ut genom fönstret och ser mörk betong swischa förbi. Han vänder sig då mot fyrasätet på andra sidan gången. Vinglar till lite men sätter ner foten mitt i gången och fäster blicken på en kille med snajdig grå kostym som sitter bredvid honom. Kostymsnubben möter hans blick och nickar mot honom. Lyssnar. Lägger handen på det ena kostymklädda knäet och lutar sig lite närmare när tågets muller överröstar mannens röst. Han får en stor rynka i ena kinden när han ler. Och det hinner han göra flera gånger innan jag går av. Så vacker, hinner jag tänka. Så fruktansvärt vacker.

Jag rekommenderar att ni äter chokladtårta i Gamla Stan

Igår övertalade M mig att följa med till Gamla Stan. Ett tydligt hösttecken är att turistmängden mattats av. M skuttade före och kom, kan vi inte kolla på tavlorna och vad tycker du?. Jag skakar på huvudet och är den inte lite väl deppig. Sen hamnar vi på ett fik på en tvärgata och de har ALLT i kakväg. Och jag drabbas av total oförmåga att välja. Citronpaj, äppelpaj, frukttårta, kladdkaka, morotskaka, chokladkaka, nötkolakaka, muffins, blåbärspaj, hallontårta. Tjejen bakom disken tittar fram bakom berget av kanelbullar och vill du ha lite tips? och jag nickar och hon frågar om jag gillar nötter och om jag gillar choklad och jag nickar. Då kommer du gilla den här, det vet jag, ler hon och ställer en bit chokladtårta på brickan.
Så där sitter vi sen på kullerstensgatan vid ett fikabord och jag tänker att jag vill inte ha höst, inte nu och säger att hon hade rätt, kakan är helt underbart god, men lika nyttig som att äta en hel Alladin-ask. Och M tittar på mig med uppfostrarblicken och:
-Sluta nu. Sluta. Kaka är bra för dig.

Hur man sover i intervall

Kunde inte somna igår. Skuggorna från träden utanför dansade på den röda väggen bredvid min säng. Tunnelbanan rev genom berget. Och jag vände kudde. Ni vet så den kalla sidan kommer uppåt. Vände och vände. Och siffrorna i taket från väckarklockan klickade fram fort. För fort. Men till sist somnar jag. Och vaknar...

...03.12. Vafan?!

Somnar om och vaknar...

...04.15. Nej, kom igen nu!

Somnar om och vaknar...

...05.33. Argh.

Somnar om och vaknar...

...06.40...

...07.15...

...08.25... [när väckarklockan ringer]

Behöver jag säga att jag känt mig mer i fas?

Blåbär är ni nu och blåbär var vi då

Fikar på uni och allt känns samma samma som när vi satt där som blueberries för fyra år sedan på många sätt. Men samtidigt är allt annorlunda. Gick förbi de nya blåbären på juristutbildningen förra veckan när de stod och väntade på att föreläsningen skulle börja. Minns att jag hade flipflop-tofflor på uppropet. Att jag trodde att alla var smartare än jag. Med stora öron lyssnade vi på diskussionen om betygen och jag kunde inte föreställa mig hur stor plats dessa BETYG skulle få i mitt liv de kommande åren. Men i samma sekund som jag satt där bestämde jag mig för att sikta högt. Genom taket. På Ab. Vad annars.

Och de fyra åren som gått känns som ett ögonblick. Och som att gå i en labyrint utan slut.

Och jag vill säga till blåbären att inte tvivla på sin egen förmåga. Men hitta ledstjärnor och försök själv vara det. För det som är helt nödvändigt är någon som lyser en väg när du gått vilse i skuldebrevslagen eller fastnat i en byggnad på ofri grund. Och att sikta högt. Som fan.

Och glöm inte att helga din lagbok, den är din livlina.

Alla har sett rubrikerna idag...

...17-årig flicka högg ihjäl 16-åring. Media spekulerar om att det är på grund av en film som visar hur 16-åringen misshandlar 17-åringens lillebror. Om det är 16-åringen som syns på filmen eller inte är inte klarlagt. Filmen har legat ute på youtube, men tagits bort. Men finns fortfarande att se på nätet.

Jag har sett den.

Men önskar att jag inte gjort det. Den är fruktansvärd. Och som storasyster till tre småbrorsor hugger den mig rakt i bröstet. Med hullingar. Och sitter fortfarande fast.

Hur man vet att kvällen varit underbar och att augusti är över

Igår var en sån där kväll. Ett avstamp. Att dyka på huvudet in i September. Kvällen var skriven med stora bokstäver från början. Som en neonpil enkel att följa. Som vanligt hos M. Och det är jag i soffhörnet och Ch som sköter stereon och M som blandar 50/50-drinkar och sen kommer in med sina små glas med någon specialare som smakar tandkräm och bränner hål rakt ner i bröstet och ingen vill ha den som blir över och det är D som glider in lite senare eftersom han varit på kräftskiva och jag får träffa vackra A, som charmar mig direkt med kommenteren du har långa snygga ben och sen direkt backar upp det genom att storle så skrattrynkorna blir solfjädrar högst upp på kinderna. Sen är det taxi och vi är för många och det är kö när vi kommer fram, men snart är vi inne och A köper drinkar och på utedansgolvet kör jag och Ch high five, low five, back five för hundrade gången och tycker att det är sjukt kul, innan han lyfter upp mig och snurrar runt. Och på dansgolvet blir jag generad när snubben med bar överkropp och tre långa halsband över bröstet dansar fram till mig och vet inte vart jag ska titta och M och A skrattar när han tar min hand och ger mig ett av halsbanden som jag hänger tillbaka runt hans hals och han skrattar och nickar. Och jag kommer hem klockan 06 och vaknar med träningsvärk i magmusklerna efter allt skrattande under kvällen och jag har en grym hangover och när jag tittar i spegeln är det en panda som tittar tillbaka. Mascara och kajal suddat mot kudden och på ena kinden. Men jag är lycklig.

Så du är officiellt invigd nu, September. Välkommen.

Som att bygga med lego

Om bitarna är maskrosbollar och doft av nyslaget gräs och fikapauser under eken och grodyngel i en glasburk. Kluckande vågor mot båtens skrov och skrattkramp och omplåstrade knän. Och ord som dunderhonung. Våga alltid ta steget. Låt det inte fastna i knäets led. Du reser dig på nio. Det har du alltid gjort. Snäckor och gonattkramar och stjärnhimlar bakom knuten. Bättre material att dreja en människa av finns nog inte.

Så varför krävs det ändå så mycket [nästan allt] för att inte fegt väja undan när livet rasar in i min famn.

General Darling

Och söta Ch har ringt och bara sekunden efter ringer M och som värsta generalen drar han upp riktlinjerna för kvällen.
-Du kommer hit och äter pizza.
-Nope, vill inte ha pizza, ska springa nu och...
-Då äter du falafel. Ok?
-Ok.
-Klockan sju.
-Ok.
-Eller vänta, för dig blir tiden klockan sex istället, så är du här lagom till sju.

Point taken.

Och det är drömmen om Spanien

En av snubbarna i min grupp fiskade lite diskret efter om vi skulle kunna jobba lite mer intensivt under en period, så han kan åka till sin tjej i Lund när vi har uppehåll i undervisningen och det första jag tänker är SpanienSpanienSpanien.
Så nu håller jag tummarna för att det ska gå att pussla ihop och att Mr Pilot ska ha tid de dagarna.

Det hade nästan varit lite för bra för att vara sant.

Hur man tar ett steg bort för att kunna komma närmare igen

Svårare än så blir det inte. Och det är jag som gör det hela tiden.

Lookalikes, hell no..

I tisdags när jag och M efter noggrannt övervägande kommit fram till att vi ska köpa lösgodis och är på väg till affären möter vi en tjej med en sharpei. Eftersom jag är helt hundgalen tittar jag på hunden som ser fruktansvärt rolig ut. Som en liten farbror som torktumlats och allt har krympt utom pälsen som veckar sig kring ansiktet. Och jag kan inte låta bli att Åhhh, den är så sööööt!! samtidigt som jag vänder mig om och M tittar på mig och vänder sig också om för att se vad det var som var så speciellt och då har hunden stannat och stirrar efter oss.
-Den kände igen sin mamma, titta som den fäst blicken på ditt ansikte, fnissar M. Typ var är min mamma och så är din röst där och rätt ansikte. Hehehe.

Sprocket och en variant på hundtricket

Ska möta min grupp och det är soligt och vi vill inte vara inne, så vi sätter oss på gräsmattan och börjar mata av frågorna och äh, vi kan ju komma tillbaka till den här senare och så ska vi hitta på egna variabler till datamängden och efter att ha kategoriserat in och målat ett sjukt fult stapeldiagram bestämmer vi oss för att ses lite tidigare på måndag innan vi ska redovisa och kolla igenom det sista. Så jag åker till fridhemsplan och fikar. Och nere vid stranden i Rålis badar Sprocket. Ni vet hunden i Fragglarna, med de flaxande öronen. Med svansen svepandes precis över vattenytan och de lurviga öronen svängda utåt uppåt fixerar han husse som väljer i högen med pinnar och sen kastar en så långt ut han kan och Sprocket gör ett avstamp i stil med Stefan Holm i samma sekund som husse släpper pinnen och paddlar frenetiskt med stora hundtassar ut och hämtar och släpar den stolt sista biten fram till husse. En gång till, en gång till. Husse tvekar lite efter att ha kastat säkert tjugo gånger. EN GÅNG TILL. Så husse kastar och Sprocket hämtar.

Och jag känner att jag inte kan sluta le.